Vintrar bilen. Även om den aldrig blivit tvättad så servas den lite då och då. På senare tid har det varit mycket “då” av den varan så idag blev det alltså lite “nu”. Imorgon är det “då” hur man än beter sig. Egentligen ingen ide att hålla på med alltså. Men bilen kanske gillar. Håller den till sommaren så är det en seger. Då skall det bli en ny. Eller gammal. Men ny för oss.
Nya vinterdäck också. Läääääääänge sedan det. Mötande behöver alltså inte ducka längre när de möter oss.
Men hinner inte mycket mer idag än det där. Slöar hela förmiddagen. Sörplar kaffe på det och kommer ut sent. Men hinner i alla fall. Nope. Inte allt. Aldrig allt. Men behöver vila när jag behöver vila. Har för länge sedan lärt mig att lyssna och agera efter svaret kroppen ger.
En sådan här dag kan vara en alldeles utmärkt dag fast inte så mycket händer. Men klarar inte av för många sådana såklart. Det börjar att rycka i olika kroppsdelar till slut. Speciellt inne i huvudet. Det som driver på. Vill framåt mot “klart”. Jag försöker förklara hela tiden att det inte finns “klart”. Men det hjälper inte. Driften att ta sig dit driver på som en narkomans sug efter droger. Nirvana och “klart”. Samma sak. Tala om det för din chef nästa gång hon/han frågar om du är “klar”.
Men vila ikväll också. Utsövd nu så nu håller man sig vaken en hel film eller två. Fast så mycket bättre. Måste man ju se. Magnus fru är ju med.
Så låt livet rulla vidare. Backe upp och backe ner. Det är gott att finnas till.
Liksom.