Month: November 2021

Minus femton, tydligt sjunkande, och då befinner vi oss på en kulle. Kallare ner i dalgångarna. Eller efter floderna. Nope, gillar inte kyla, Gillar inte kyla alls. Inte ens här sittande inne i värmen i ett hus på en kulle.

Men man får gilla läget. Har man något val. Icke?

Men nästan obefintligt snötäcke får man räkna med att en hel del av de där växterna man vill skall komma upp nästa år inte kommer att komma upp. Det är också en av spelreglerna. Flädern som växt sig stor och stark under några år brukar ta stryk men kommer igen i de kraftigaste delarna.. Vi får hoppas att det gäller nästa år också. De svagaste grenarna brukar gå förlorade också ett snörikt och relativt milt år.

Fast egentligen handlar det såklart bara om eget oförstånd. Vi planterar sådant som hör sydligare nejder till. Hoppas att det skall fungera också här. Minus femton är definitivt inte extremt på något sätt. Vanlig Svensk vinter. Man får stå ut. Måste stå ut.

Inte en fågel vid fågelbordet ännu. Noll. Inte ens ekorrarna. Har aldrig tidigare hänt. Vi började mata för sent gissar jag. Men hoppas att de dyker upp vad det lider. Man hoppas också såklart att de har hittat bra matställen någon annanstans de där vännerna och dinosaurieavkommorna. Djupt saknade nu i alla fall. Speciellt talgoxen Kurt. När de är här så är det liv och rörelse på kullen och dessutom gratis underhållning för småkatter kan man gissa.

Om inget oförutsett händer så skall jag sätta mig i min studio på söndag. Gör jag upp sådana planer så händer iof nästan alltid något oförutsett som måste få förtur. Men jag gör ändå upp de där planerna. Lever på hoppet. Behöver hur som helst lindra det där suget efter att sitta där som mullrar inombords. Så blir det inget på söndag måste det bli saker en annan dag. För att överleva.

Jo det handlar om överlevnad. Dom här nedknappade orden också. Dom som måste ut. Ja och programmeringen också såklart. Lödrökens barn hör väl till det där dom med. Kretskort och komponenter. Tillsammans det som definierar mig som den här gubben. Som gör mig till en överlevare. Passion. Jag har alltid känt en sorg för dom som aldrig gett efter för passionen.

Passion är viktig. Lika viktig som kunskap. Om nu inte viktigare. Men vi har ett utbildningssystem som är dysfunktionellt. Tänk bara på Kemi som ämne., Vad finns du? H2O antagligen. Lackmuspapper kanske. Men inte så mycket mer. Samma med Fysik och andra ämnen. Så lite kvar. Av det som det sattes betyg på. Vad säger dom betygen? Noll. Bättre då att få en översikt av allt det där. Jag gillar verkligen fysik och kemi. Men det är mina områden. H2O och lackmuspapper räcker för de flesta andra. Behöver man det där så läser man snabbt in det. Eller googlar. Däremot Matematik. Grunderna. Superviktigt. Iite specialgrejerna. INte viktigt. Läsa och skriva. Superviktigt. Samhällskunskap. Superviktigt. Kritisk granskning. Superviktigt. Men mest viktigt. Att hitta sin väg. Att hitta passionen. Att hitta självförtroendet att följa sin passion. Viktigare än allt annat tillsammans. Med dom som verktyg fungerar det andra som en dans. Just in time.

Men innan en dysfunktionell skola omformas för en ny tid kommer det behöva rinna mycket vatten under världens alla broar. Utantillfolket bestämmer och sätter reglerna. HAr gjort så sedan skolor blev ett begrepp. Minneskunskap framför iderikedom och kreativitet. Jämvikt mellan båda dessa är den enda vägen.

Liksom.

Jag lastar in pellets och får liksom en hälsning genom tiden från min far. De där numrerade blocken på bilden var nämligen min far inblandad i. Han fick på tidigt sjuttiotal pengar av Svenska Träforskningsinstitutet för att ta fram dom där. Jag minns när han jobbade med dom på verkstan. Ett stålrör, hans (åtminstone den första versionen) var runda. Högt tryck sen på det. Vips ett gäng sådana där.

Jag vet inte om han fick patent på det där. Skam att sägandes har jag bara koll på ett av hans patent. En matta som användes som löpbana när man tillverkade spånplattor. Mattan var kanske hundra meter lång, Vävd av metalband av ungefär samma typ som man använder till att spänna varor med på en pall. På den där placerade en maskin spån och bindemedel. Sen åkte alltsammans framåt och in i en jättepress. Sen vidare till sågar som kantsågade och sågade till plattorna. Vips spånplattor klara för putsning.

Det gjordes vävstolar också till dom där såklart. Används antagligen fortfarande på varje spånplattefabrik som finns runt om i världen.

Det lite roliga med det där är väl att iden säkert kommer från morsans vävande. Allt sitter ihop.

Om de briketter av spån som säljs idag har något med dom där palldelarna att göra vet jag inte. Kanske fanns de före. Hönan och ägget.

Anledningen till att man ville göra de där i spån handlar såklart om pengar. De där smala brädorna på en pall är gjort av billigt spillvirke och sekunda grejer. Men den grövre dimension som användes till “fötterna” var såklart svindyr. Ändkapningar och sekunda virke kunde säkert användas till viss del där också men om det inte räckte till fick det bli 2:a sortering eller ännu värre prima virke. Spån == superbilligt och en överskottsprodukt då. Perfekt.

Apropå spån förresten. Pellets tillverkas ju enligt samma teknik som ovan. När vi började elda pellets, det kan handa om 94/96 då köpte jag ett ton för ungefär sjuhundra kronor. Hämtade gjorde jag själv med släp på samma Träförädling där farsan var verkmästare. Man hade helt övergått till pelletstillverkning då. Idag kostar samma ton två och ett halvt tusen. Tiden läker inga sår.

Man tänker alltså att man borde bygga sig en pelletsmaskin. Men den där processen är svårare än man tror. Så det blir nog till at köpa i fortsättningen också. Med uppvärming och alla kostnader så betalar vi inte mer i månaden än man gör för en trea i närmaste stad. Då handala det om ett hus på femhundra kvadrat här. Det går liksom inte att klaga. Fast det gör man såklart ändå.

Nu skall jag arbeta i mitt anletes svett.

Nåja.

Knappa På*

Jag brukar såklart se mig själv som rationell. Men samtidigt inser man ju såklart att det är illa med det där rationella när man är mer rädd för resultatet av en besiktning av en bil än magnetröntgen av en knöl man hittar på sin kropp (huvud (själva knölen) undanräknat). Det ena är något som löser sig, det andra också kanske, eller inte, möjlig död, slut, stopp (jo det löste sig).

Men det är det där med kontroll. Livet har man kontroll över. I mitt fall lever jag tills jag dör. Mer med det är det inte. Man föds och man dör. Båda har varit mina följeslagare under ett liv. Läs närvarande.

Men bilar. Motorer. Rostiga grejer. Det är inte min pryl helt enkelt. Och nej jag har inte grejer för att fixa med det heller. Grop. Lyft. Verktyg. Och inte har det såklart blivit bättre med det där sedan axelskadan. Så pengar skall halas fram. Bilfixande kostar så förbannat mycket (onödiga) pengar. Och rulla måste det. Så fram med pengarna bara eller sitt där på kullen och rosta bort.

Jo bil behöver man. Liv vill man ha. Men tar det slut så är det slut. Högst troligt finns inget att oroa sig för efter den punkten. Fast bilar kan man oroa sig för hur mycket som helst. A – B kräver bil. B – A också. Förvånande kanske för stadsbo. Tunnelbana. Buss. Taxi. Sällan så långt mellan A – B. Men här. Långt. En buss på morgonen. En på kvällen. I bästa fall. Ingen tunnelbana. Taxi otänkbart.

Så bil måste man ha. Fungerande. Alltså gäller det att hosta fram stålarna. Oftast på bekostnad av annat. Allt det där sammanräknat föder den där oron. Jag hatar det. Hatar att vara orationell. Men det kan inte hjälpas. Så mycket hänger på det där brummandet av en motor på fyra hjul som rör sig framåt och stundtals bakåt.

Nu löser det sig oftast dessutom, precis som nu. Och visst allt det där är lättare idag. Men känslan av katastrof när bilen fallerar eller bär besiktning skall utföras kommer aldrig någonsin lämna mig.

Av någon anledning så händer också allt sådant där kring juletid när man har andra utgifter. Vi har varit med om det där så förbannat många jular att det inte går att räkna. Det är nästan inte sant faktiskt. När morsan drev in i senilitetens dimmor och oftast inte ens kunde mitt namn eller kände igen mig så minns hon solklart alla fel vi haft på bilen.

Slutsats: Motorer och undertecknad är som olja och vatten alltså. Någonstans skär det sig. Helst om det är mörkt och kallt och ensligt och mobiltäckning saknas.

Fast relativt lugn nu alltså. Lite lätta reparationer sen återbesiktning som borde gå bra. Hoppas man. Till sommaren förhoppningsvis en bil av lite senare modell efter lite sparande.

Lugn var det här alltså. En stund. Tills nästa gång. Den som kommer snabbare än man hinner tänka att den kan komma.

Lugnet det jag behöver före att jobba. Det jag alltså hoppas känna imorgon. Så att jag kan dyka ner i Åkes värld. Telefoner får hålla sig lugna. Besökare hålla sig nedanför kullen. Jag har annat att göra.

Liksom.

Fjorton minus där ute. Huttrigt. Rätt behagligt här inne. Finns inget att klaga på där. Om man nu inte måste ut. Men det tror jag inte att jag måste imorgon. Möjligen då för att hämta post och senare hämta K. Men annars. Inne. Kodandes. Njutandes. Förändrandes världen… Eller skit i det senare förresten. Man gör det man skall. Det man måste. Det man vill. Man väljer sin väg. Berömmelse är för de starka. Sådana som mig dödar den. Så livet kan såklart inte bli bättre än att sitta där i huset på en kulle och göra det där man vill. En gåva. Ja och det är en gåva att man fattat att det är en gåva också. Vad kan man liksom mer begära? Jo en fungerande och rätt ny bil… Eller drömma om en åtminstone.