Month: November 2021

Underbara måndag mumlar jag för mig själv när jag sitter här på morgonen. Allt hinner man med den här veckan. Allt. Ja frågan om det inte orkas med lite till också. Man har ju en hel vecka på sig. Här och nu låtsas man inte om det erfarenheten har lärt en, att man hinner bara en bråkdel av det man ville. Men OK såklart. Det är så det fungerar. Siktar man på molnen så når man trädtopparna. Gäller allt.

Biltur med K på morgonen. Jag ser levande människor. Sannolikt blir de de enda levande i människoskepnad jag ser idag. Det är är OK såklart. Men kanske en slags misär om man rullar ut det över ett helt liv och in i ålderdomen. Det är så man blir en sådan där som hittas efter ett år och har legat död lika länge. Men en värdig död är väl inte mycket att stå efter. Bättre att sikta på ett värdigt liv.

Jag känner en kille som är programmeringslärare men som helst av allt vill bli sjuksköterska. Men han kommer aldrig att bli en sjuksköterska. Därför att vägen framåt är så jäkla bekväm och skön att färdas efter. Det är jobbigt att vika av och ta en väg med uppförsbackar. Men måste man inte det. För sin egen skull. Om inte annat åtminstone flytta ikonerna på sin skärm då och då till nya platser. Så att man åtminstone förändrar sitt liv lite. Ansvaret är såklart bara ens eget när det gäller att leva livet. Men att utvecklas till en sten vill väl ingen.

Om en alldeles liten stund skall jag slå på liter musik här och dyka in i det som är min värld. Jag finner ro i den där världen där problemlösningen är det enda primära och skönheten är målet. Eftersom jag ger bort allt jag gör gratis, så finns ingen strävan efter pengar och makt. Allt det är är inte ett jobb, det är egentligen mer som om man är en munk och följer den inre röst som för en närmar han/hon/det/gud.

Men å andra sidan kan det också vara en flykt från verkligt liv. Att jobba för att slippa tänka. Att slippa den obehagliga världen genom att gömma sig för den. Ja och jo, är det inte det som munklivet handlar om egentligen också. Att fly världen. Arbetsnarkomaner, präster, munkar och andra dårars paradis.

Men det viktiga är ändå att inte vakna en dag i sitt liv och tänka “Att jag inte…” utan istället vakna varje dag och tacka universums alla partiklar/energi för att man får leva en dag till. Vad skall man med allt annat till om man fick det där? Är inte känslan av förnöjsamhet den högsta vinsten man kan kamma hem?

Men nu är det alltså dags. Alltså att ge sig in i den värld som skulle kunna vara riktig om den nu inte var så vansinnigt mycket på låtsas. Fast visst ja. Nu är allt på riktigt. Om “riktigt” nu ens existerar såklart.

Använder helgen till att byta en strålkastare. Tankern är att byta däck också men “örsker” inte mer.

Det där strålkastarbytet innebär front och stötfångare bort för att komma åt en bult som den sitter fast under den. Gör man sådant där för att verkstäderna skall tjäna timmer och därmed pengar? Eller är det bara för att jävlas? Eller blev det bara lite tokigt där på ritbordet? Man undrar. Kanske bara the French way.

Husomhelst bytt nu i alla fall. Gissar att man på besiktningen kommer klaga på den andra sidan nu som ser hur matt som helst ut när den nya kom dit men nu vet jag i alla all hur man byter och behöver inte fundera så mycket innan skruvar och bultar avlägsnas. Hursomhelst kommer det här bli den bil i historien med mest nya delar som kommer att skrotas när det sker framåt sommaren hösten. Mycket nytt har det blivit.

Annars är det mest vila, eller slöhet den här helgen, och jag är fortfarande trött och skulle behöva mer av det där relaxandet. Ingen annan än jag själv skulle väl ens klaga om jag tog den där extra vilan men själv är hård arbetsgivare.

Nåja ganska hård. Inte lika hård som fantomen. Det är ingen. Om jag minns rätt.

I korta glimtar upplever jag den nya tillvaron som den faktiskt är. Förvånas över insikten och njuter av att finnas. Tillvaron är så mycket lugnare och jag kan till och med se ut över ett vintrigt landskap utanför fönstret och känna stor tillförsikt. Marginalerna är andra. Kontrollen större. Livet lättare. Känner stor tacksamhet för det. Vad mer behöver man egentligen än lugn i sinnet.

Fast det kommer såklart att ta tid att riktigt förstå.Allt det här har hållit på alldeles för lång tid för att bara försvinna med en poff. Men kanske finns det något bra i det eftersom man inte tar tillvarons goda för givet.

Gubbpratet på fredagen tar hårt på mig. Orkar inte med mer gubbprat nu på minst två/tre veckor. Tänka sig att sitta på ett ålderdomshem och översköljas av sådant där hela dagarna. Nog fan skulle man böna och be om en dödlig injektion efter bara någon vecka allt. Ja krypa mot närmaste ättestupa om en sådan inte gavs. Helvetet är redan här och över en. Orkar inte.

Fast antagligen är det alltså sådär man låter för andra omkring sig också gissar jag. Stackars människor. Fast jag träffar verkligen inte många människor och jag söker aktivt upp ännu färre. Så de som korsar min väg får nästan skylla sig själva. I allt annat finns jag inte. Åtminstone inte speciellt mycket. Jo här då på bloggen i den eviga monologen. Men varenda ord här är ju frivilligt att läsa. Hatar man mig och mina tankar så går man väl knappast hit eller? Fast kanske. Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på människorna. Har kanske försökt under delar av mitt liv. Aldrig riktigt lyckats. Lika så bra det antagligen. Konstigt nog är faktiskt bloggen riktigt välbesökt. Anledning okänd.

Men inga fler gubbar nu alltså på ett tag. Snälla!

UFO rullar här. Visar visar väl bara vilken stofil man blivit. Sitter kvar och fast i det mycket gamla. Mycket sällan numera som jag uppskattar något av den nya musik som kommer. Jo en del metall iof. Det är såklart som sig bör. Det är högst troligt inte den nya musiken det är fel på såklart och det är ju precis som det skall vara.

Av vinterprojekten återstår lite tapetsering och att fixa en balkongdörr. Sen får det bli att krypa in i kokongen igen faktiskt och stanna framåt vårtemperaturers inträde. Där i den kan det kanske till och med uppstå lite tid för sig själv i studion. Total euforisk lycka finns att finna där. Serru.

Fast apropå gamla låtar så dör väl aldrig låtar som den här. Med i den odödligheten hänger väl upphovsmän och låtmakare.

Ja och låtmakare. Ulf Lundell sitter väl och räknar sina pengar och surar. Tycker han är värd mer. Mycket mer. Geni. Tror han får göra som han vill. Skitgubbe!

Trött på fanskapet. Men inte trött på hans musik. Konsten och personen är inte samma sak. Faktiskt. Jo han kommer att leva kvar i sina verk. Har inget att klaga på. Skaplig gravsten. Stort är viktigt för små.

Men fars dag, detta missfoster till dag, är snart till ända. Någon vidare far har jag kanske inte varit. Jobbat för mycket. Men har försökt efter bästa förmåga ändå som de flesta fäder. Man kan trösta sig med att som död blir man bättre och ibland bäst. Men ge några svar på frågorna, nope det är det för sent att ge då.

Ännu en dag i “ingentingens” tid. Det är saker hela dagen. Jag kommer aldrig in i “Åkes värld“. Men tar det med ro. Flyttar förhoppningarna fram mot nästa vecka. Inget att göra åt. Egentligen kan man väl kalla det här helg redan. Trappa ner som om man var en lortig grävmaskin vid dagens slut. Suck.

Fast saker nästa vecka också. Pensionärssaker. Vaccination mot årsinfluensa. Sådant vi gamlingar får. Gratis. Fantastiska samhälle.

Fast klockan är bara fyra ännu. Man kan knappast vandra upp för trappen upp mot grön IKEA-soffa nu på stört med bibehållet samvete. Man får alltså sitta av lite tid. Kanske till och med försöka jobba lite. Så där lite oinspirerat så att det vore bättre att man inte gjorde något alls.

Gammal vän ringer. Det blir mest prat om sjukdomar och älgjakt. Lite som om man redan satt på ålderdomshemmet. Ättestupan verkar tämligen lockande i och efter det, mer så varje dag och efter varje möte med stigande ålder.

Fast man har det bra här nu. Varmt och skönt. Inget finns att oroa sig för i någon större omfattning. Visserligen är det snart besiktning av bilen. Pulshöjare. Men det lär väl ordna sig det med. På något sätt brukar det göra det till slut. Lättar det där också just nu. Förr kunde man bli påverkad ett halvår av för många anmärkningar.

Fast det gäller såklart att inte vänja sig för mycket vid en underbar tillvaro. Inte så mycket att man slutar att uppskatta det underbara. Jag vill varje morgon vakna och vara glad för att jag får möjligheten att göra det. Så ofta som det går vill jag också vandra in här på kontoret och starta igång alla grejer med Den godaste av känslor i magen. Nästan eufori är det där varje morgon över att ha den ynnesten.

Bortskämd såklart. Möjligen aningens förlåten eftersom jag inser det. Å andra sidan är det osäkert om jag ens existerar. Men så länge min icke existens innebär upplevandet av den där gokänslan i tillvaron så låter jag mig nöjas. Skamligt vore det väl annars.

Pensionär alltså. Svårt att ta till sig. Inget i mitt inre har någon känning åt det hållet. Noll. Zip. Men så är det såklart med det ocoola/coola också. Känner mig nog rätt cool inuti. Men det är ju annat då såklart om man se mig utifrån. Det förstår ju jag också . Ocool står skrivet över hela mig. Ja och nu antagligen pensionär också då. Man får leva med det. Anpassa sig. Fast inuti kan den falska bilden av sig själv gärna leva kvar ett tag till för min del. En självlögn att överleva med.

Dricker kaffe som en tant. För mycket. Ofta. Med kaka. Inte bra. Onödigt. Men gott.

Men alltså. Det här blev en vecka som vindarna tog tag i och som inte blev just mer än komprimerad luft. Om ens det. Inget konstigt med det heller. Vissa veckor är bara sådana. Livet har serverat åtskilliga. Man får hänga med, parera, och fortsätta framåt när en väg återigen öppnas i den framåtgående riktningen. Eller ge upp. Tycka det är nog nu. Somna. Aldrig vakna igen. Fast fegt. För fegt. Det där. Klart man måste leva, kämpa, segra. Eller åtminstone leva.

Två timmar kodande till då kanske. Men kanske helg för er andra. Hoppas hur som helst att den blir till en alldeles utmärkt helg för er allesammans. Fast såklart. Såhär innan den börjat så är den ju det i allara högsta grad. Allt är bäst före. Eller hur? Sen när man är där så blir det ungefär som vanligt. Inte dåligt men lite “jaha!?”. Då får man börja längta till nästa höjdpunkt. Bättre det än att inte längta alls såklart.

Ha en trevlig helg!

Försöker förlika mig med insikten om att veckan snart är slut. Koncentrerat arbetande den här veckan? Glöm det! Irriterar mig till och med mer än att nu vara nere på sju lyssnare på Spotify. Eller det sista irriterar väl inte. Det är som det ser ut. Man är på väg bort. Ja utom på bloggen då. Här är det någon slags all-time-high av synnerligen oklara anledningar.

Jag ringer till London och söker Elton för att beklagar mig. Ja eller med förhoppningen att få beklaga sig. Men han är i Sydafrika på safari får jag höra. Så det har man inget för. Hemma om två veckor. Jo jo. Då är jag kanske nere på två lyssnare och ännu mindre koncentrerat arbete och kan beklaga mig då också. Jag har nämligen alltid anledning att klaga på något.

Elton i Sydafrika förresten… Är inte det kodordet för rehab? Hmm… Vikt eller opiater/barbiturater? Det är frågan. Fast å andra sidan kanske det bara handlar om giraffer, lejon och elefanter. Eller krokodiler. Dom gillar han.

Idag skulle det komma folk och inspektera konsolen och plombera. Men inte kom det folk och inspekterade konsol och plomberade. Jag fick sitta här och vänta. Ja och vänta är jag bra på men INTE att arbeta koncentrerat medans jag väntar. Skit också.

Vinterdäck har jag också gått och väntat på. Men någon större brådska var det ju inte. Under kvällen visar det sig att vinterdäcken legat och väntat på mig med. Bara att hämta. Kommunikation är svårt. Däckbytarhelg alltså. Ja och strålkastarinsatsbytarhelg också. Hela grillen måste bort innan man kan ordna den detaljen. Minusgrader, nordanvindar och jag och bilen. Som vanligt alltså. Bestämde jag mig inte en gång i tiden för att besiktiga under sommarhalvåret? Jo. Men vad hände med det då? Kan man undra. Besiktning den 26 dennes. En ödesdag.

Nu börjar klockan närma sig tolv här. Dags att ge sig om man skall orka med ett nytt koncentrationsförsök imorgon. Som om det skulle vara lönt. Som det känns ibland. Men ändå finns den där kraften inom mig som skjuter på i den enda möjliga riktningen. Galenskapen kanske den kraften kallas. Jag har i alla fall inte kraft att stå emot. Så mycket är helt säkert.

Men tolvslag alltså. Natti, natti liksom. Skaplig bok väntar. En halvtimme kan man väl ge den. Men sen så. Drömma. Inte så dumt. Fast jag minns sällan mina drömmar. Bara om dom är otäcka vilket inte är ofta nu för tiden. Fast egentligen har jag väl drömt ett helt liv. En drömmare är jag per definition. Bara att erkänna. Men fri och utköpt från allt. Skapligt det ändå.

God natt!