Month: November 2021

Måndag. För mig innebär måndagar oftast förväntan. En hel obruten vecka framöver. Det bästa som finns. Men lite annat som måste ordnas också den här veckan. Vattenmätarbyte bland annat. Jag sätta upp en konsol först. Jo man kan ringa en rörmokare för sådant. Men jag är för snål för det helt enkelt. Vill själv. Kan själv. Tror jag.

Fast minsta lilla sådan där grej stör kraftfältet. Jag behöver lugn. Avspänning med tillförsikt så att jag bara kan dyka ner i den där pölen av koncentration. Men man får hoppas på veckan efter. Nä… visst…ja, det var något då med. Jaha, sådär skall det väl fortsätta framåt jul. Efter nyår kanske…

Löjligt såklart. Jag har hur mycket tid som helst. Men är väl en alldeles för känslig och svårstartad själ för att nöja mig med det. Bortskämd.

Sätter på dagens första tvätt maskin här på morgonen. Måndagssyssla. En jag gärna gör. Det tar en halv dag att ta sig igenom veckans tvätt. Man behöver knappt tänka en tanke för att åstadkomma det där. Inte mycket svett genereras heller. Men en cirkel är det. Den tar aldrig slut. Rena kläder tas för givna och jag förstår hur en husmor på femtiotalet upplevde tillvaron. Men vi delar på den där känslan ganska väl här i huset. Annars hade det nog varit skit.

När jag ser floden av fredligt protesterande människor i Glasgow värms jag i mitt hjärta. Alla har inte blivit lallande Facebookidioter. Det finns människor kvar med känslor och handlingsförmåga. Tack för det. De där människorna är planetens räddning. Kanske.

Jag får fyr på ljuset här på bordet. Kokar lite te. Ute är det minus fem. Vinter. Men här på kontoret en behaglig värme. Min nya skrivbordsplats levererar faktiskt. Inte samma kallras som på det förra stället. Tror det här kan bli en bra vinter ändå. Hulken har hummande lovat att hålla ut en säsong till och min pelletsleverantör är alert och på som alltid. Det borde gå.

Så får min vecka börja.

Vi tänder ett ljus på spiselkransen i år. Åker inte iväg till en kyrkogård och står där en stund och fryser tillsammans med de döda. Stannar hemma och mår skit. Fångad i en soffa som en råtta i en råttfälla. Men visst räcker väl det också. Det är att minnas som det handlar om. Jag minns lika bra hemma som på en kyrkogård. Ett faktum.

Men nu är det så många som passerat den där sista skiljelinjen före mig. Man kan inte rabbla allesammans för sig själv längre. Man glömmer alltid någon. Jag är en stark anhängare av föreställningen att den som är ihågkommen är inte riktigt död ännu. Det är man först när ingen längre minns en. Då är man helt fri. Död på riktigt. Så jag försöker ändå minnas namnen. Inte bara i allhelgonatider. Ofta. Vanliga dagar också. Åtminstone de som förtjänar att bli ihågkomna.

Jag är född i allhelgonatider. Döden kommer en nära då såklart. Det har alltid varit födelsedag och så hedra de döda. Ofta på samma dag. Eller dagarna runt omkring. Sammanlänkat. Det skadar en. Eller lugnar. Inget konstigt med döden. Den är bara som vilken födelsedag som helst. Kanske är det därför jag inte är så förtjust i någon av dem.

Men jag tänker mer på livet såklart. Det gör vi väl alla. Åtminstone de flesta av oss som fortfarande lever och kan uppskatta vissa stunder av det liv vi lever.

Men den här helgen blir det mesta sova – jag har sovit som en bäbis – och läsa. Däremellan funderingar över livet och det som är. En tanke tränger sig på som är aningen obehaglig. Jag kanske skulle sätta av en dag i veckan när jag leker i studion. En hel dag. En helt vanlig veckodag. Jag är ju ändå pensionär nu. Kan göra vad jag vill… Otäck tanke… Jag slår den direkt ifrån mig. Det finns att göra. Massor. Annat. VIKTIGT. Men den där tanken kommer tillbaks. Jag känner att jag inte blir av med en förrän vi når en kompromiss oss emellan tanken och jag. Så jag lovar att efter att de nuvarande delprojektet är “klart” så skall jag fundera på det där. Ja verkligen fundera. Nope. Jag har inte lovat något. Men kanske. Vara lite vild i livet för en gångs skull. Inte bara jobba. Vi får alltså se hur det blir med det där. Tanken nöjer sig med det och förflyktigas. Alla nöjda. För tillfället.

Snön faller här idag. Om vi också faller med den vet jag inte säkert. Men antagligen. Det är hur som helst inte mycket. Men jag borde bytt en strålkastare på bilen och fixat en dörr och förberett för den där vattenmätarkonsolen i helgen. Men det blev inget alltså. Alla de där måstena hänger över en. Måste bli fixade. Ja dörren försöker jag lite med. Men mörker. Sänker sig. Man får ge sig. Men fortfarande seg i kroppen. Ont i kroppen. Någon influensa kanske. Eller bara en ganska gammal mans trötthet.

Fast ny vecka framför sos. Man får hoppas på den. Nu skall jag försöka knappa lite. Har ni förresten inte sett Midnight Mass på Netflix kan jag rekommendera den. Långsam och bra. Inte så förbannat ytlig som det mesta annat. Lite otäck också. Ja och de religiösa bla bla babbalarna får sig en smäll på käften.

Gott så!

En gång i tiden fanns det en gård som hette “Klas” eller “Klasgården” i Edsbyn. Jodå. på den här tiden så hade alla hus också namn. För hus var lika olika som människor. Det där namnsättande på hus försvann när hus blev prefabricerade och omöjliga att skilja från varandra. Såklart blev det så. Nytt och opersonligt UPA.

I det här huset med namn bodde Mia, Axel och Karin. Axel var min morfars bror. En av “Törnshanspöjkarna”, tre, vilda allesammans, åtminstone i sin ungdom berättades det. Här lugnare. Kanske. Vad vet man. Minns aldrig morfar som speciellt vild. Mest som en trött gammal man som ibland delade ut tvåkronor. Men oftast sov middag hemma på sängen och icke fick störas när man kom hem från skolan.

1966. Jag är tio år. En snöstorm som Edsbybor kommer minnas i ett mannaminne, inte mer, härjade den vintern. Jag minns att vi åkte till “mormors” och hjälpte till att skotta när stormen bedarrat. Drivorna var meterhöga. Åtminstone sett från en tioårings perspektiv och utifrån en sextiofemårings minne. Precis som den som tog de här tre bilderna från “Klas” så togs bilder då också hos “mormors”. De sitter kvar i ett av mina album men kommer strax vara glömda. Undrar vart och vilka det där är frågar man och skickar vidare till närmaste papperåtervinning.

Men här lever dom alltså allesammans i “Klas“. Tiden står still där i gården. Kanske är det samma sommar som jag cyklar förbi och besöker dem på slump. Får saft och bulle av Mia. Cyklar iväg igen. Tror att dom blev glada för det där besöket.

Huset är rivet nu. Några tavlor har vi kvar som Karin målat. Hennes cykel med dubbdäck fanns länge kvar här som brukscykel. En konfrimadsgåva ligger i någon låda. Gud var stor och verklig för Karin. Inte spåren av en ekvation som han/hon/det/gud är för mig. Men kanske densamme ändå.

Fast det där var såklart då. Nu är nu.

Edit: Tittar man på bilden så får man nog tro att det är Stor-Karin inte Lill-Karin på bilden. Den person jag skriver om är “Lill-Karin“.

En spark eller “spark-spark” är väl på sin plats att skicka åt Hudiksvallshållet. Må giget på “klockan” bli en seger i Napoleons anda. Drick gratis öl i lagom mängd. Tänk på morgondagen är mitt råd. Eller förresten, skit i det. Ofta skall man leva som om det inte finns en morgondag. Helst.

Själv är jag sjuk. Åtminstone mår jag som om jag är det. Men kanske är det bara såhär efter sextiofem. Man mår som en pensionär helt enkelt. Men hoppas att det är tillfälligt. Lite influensa. Jag försöker jobba på ändå. Alvedon heter moroten. Det egna jaget är piskan.

Men fredag. Fast det var det alldeles nyss. Tröttsamt med all ledighet som kastas över en utan att man ber om den.

Men lite rullar det ändå på här i kodandet trotts allt. Hade jag varit 100 så var det här en fantastisk och mycket produktiv dag. Nu får man vara glad att saker åtminstone går framåt. Men har förhoppning om att tillfriskna. Och då jävlar.

En gång skrev jag en krönika i vår lokala blaska Loslappen. Det var alldeles efter att den startades. Alla byns damer blev förbannade. Jag hade tydligen skrivit “kärring” men i bemärkelsen “kär-ing”. Det gick inte hem alls. Hälften pratar fortfarande inte med mig. Och såklart har jag aldrig igen vågat skriva en lokal krönika igen.

Livet är hårt. Alltid missförstådd. Men lite kul ändå. OxÅ.

Men bäst att stanna nere påbotten är det såklart. De där uppe, som hyllas under perioder, skall sedan dras neråt av en samlad presskår. Just nu är det tydligen Per “glada hudik” Johansson. Visst, svågerpolitik ogillas, “mobbing” lika så. Men gärningen står sig lik förbaskat. Det gällde Refaat el sayed också och andra “Årets Svensk” och liknande upphöjda personer som senare släpas i smutsen. Mobbing det där också såklart. Alla hänger på som på vilken skolgård som helst. Men om pressen går i spetsen för det där då kallas det drev och är OK. Det är det inte.

Men vad vet jag?

Att knappa på är väl det som gäller nu när det går så sakta. Så det tänker jag fortsätta med.

NU!