Packar paket och lagar knapp på dörr på morgonen. Jo fyller Hulk’s mage också såklart. Hur skulle det annars gå? Allt utförs tillfyllest utom öppningsknappen på kontorsdörren. Jag vet inte hur många momentana switchar som slitits ut där vid det här laget. Nu igen alltså. Det borde inte vara ett problem såklart. Förstår inte. Så förbannat ofta går man inte genom den där dörren. Det blir till att beställa ny. Trycka som om man hanterade en bäbis tills den är levererad. Kanske skall man satsa på en kosolknapp.
Natten bjuder på minus åtta när det är som lägst. Ingen snö. Allt fryser. Mycket av det är sådant man vill se komma upp i vår. Ovanligt här när man befinner sig nära slutet av november och då vi åtminstone brukar ha en decimeter liggande. Men icke i år alltså. Säker kan man dock vara på att snö kommer. Snösäkrare ställe än Los får man leta efter.
Uppdraget annars idag är att få iväg det där paketet och köpa fågelfrö. Sen koda framåt tre/fyra då K skall hämtas. Så ser pensionärsliv ut. Inte allt för betungande. Man blir knappast svettig.
Den här friheten börjar sakta krypa in i mitt medvetande. I alla fall som små glimtar. Otroligt egentligen. Jag har kämpat så jävla mycket för varje hundralapp, nu dimper de ner utan motprestation. Mycket är det såklart inte. Men så ser det tydligen ut för fler med företag än mig. Tvärt emot vad politiker tror såklart. Men det är ju inte ovanligt. Man blir antagligen inte politiker om man har entreprenörskap i blodet och hur skall man då förstå. I mitt fall sker i alla fall detta med öppna ögon och utan förvåning. Så länge jag är frisk kör jag på. Så enkelt är det.
Men jag skall åka ner och lämna av det där paketet och hämta fågelfrösäcken. Klara av så att jag i lugn och ro kan åka in i min värld efter det. Jag har nu väldigt svårt med det när det finns någon i pipelinen som stör. Löjligt men ett enkelt faktum.
