Räknaren hamnar på noll till slut. Det trodde man ju knappt skulle ske någonsin för fem år sedan. 1797 dagar har gått. Hård tid. Stundtals kämpiga dagar. Men tid går. Tickar på. Sakta kan man tycka när man befinner sig i flödet. Men framåt går den. Tills man då har räknat ner till noll som här idag.
“Frihet” är väl det ord som kan sammanfatta det hela med. “Möjligheter” är ett annat ord som passar in. Fast hos mig samlar sig de där fem åren som en stor tyngd just nu idag vid noll och gör mig så trött så trött så jag nästan måste lägga mig ner och vila under delar av dan idag. Jag känner mig ledsen när jag borde känna mig glad. Men det goda kommer väl ikapp. Man behöver tid för att fatta och förstå. Så mycket energi har använts till att bara överleva under så många år. Trettio år av ens liv.
Om ytterligare bara några timmar blir jag pensionär. Inträder i den där sista etappen av livet och har bara döden att se fram emot efter det. Vilan. “Frihet” kan väl också det sammanfattas. Klockorna tickar på ett annat sätt nu. Mer förlåtande. Tick tack i viskande melankolisk mollstämd klang. Ackompanjemang för den tröttes resa mot slutet i en lång existens. I allt. Gott är det.
