Försöker förlika mig med insikten om att veckan snart är slut. Koncentrerat arbetande den här veckan? Glöm det! Irriterar mig till och med mer än att nu vara nere på sju lyssnare på Spotify. Eller det sista irriterar väl inte. Det är som det ser ut. Man är på väg bort. Ja utom på bloggen då. Här är det någon slags all-time-high av synnerligen oklara anledningar.
Jag ringer till London och söker Elton för att beklagar mig. Ja eller med förhoppningen att få beklaga sig. Men han är i Sydafrika på safari får jag höra. Så det har man inget för. Hemma om två veckor. Jo jo. Då är jag kanske nere på två lyssnare och ännu mindre koncentrerat arbete och kan beklaga mig då också. Jag har nämligen alltid anledning att klaga på något.
Elton i Sydafrika förresten… Är inte det kodordet för rehab? Hmm… Vikt eller opiater/barbiturater? Det är frågan. Fast å andra sidan kanske det bara handlar om giraffer, lejon och elefanter. Eller krokodiler. Dom gillar han.
Idag skulle det komma folk och inspektera konsolen och plombera. Men inte kom det folk och inspekterade konsol och plomberade. Jag fick sitta här och vänta. Ja och vänta är jag bra på men INTE att arbeta koncentrerat medans jag väntar. Skit också.
Vinterdäck har jag också gått och väntat på. Men någon större brådska var det ju inte. Under kvällen visar det sig att vinterdäcken legat och väntat på mig med. Bara att hämta. Kommunikation är svårt. Däckbytarhelg alltså. Ja och strålkastarinsatsbytarhelg också. Hela grillen måste bort innan man kan ordna den detaljen. Minusgrader, nordanvindar och jag och bilen. Som vanligt alltså. Bestämde jag mig inte en gång i tiden för att besiktiga under sommarhalvåret? Jo. Men vad hände med det då? Kan man undra. Besiktning den 26 dennes. En ödesdag.
Nu börjar klockan närma sig tolv här. Dags att ge sig om man skall orka med ett nytt koncentrationsförsök imorgon. Som om det skulle vara lönt. Som det känns ibland. Men ändå finns den där kraften inom mig som skjuter på i den enda möjliga riktningen. Galenskapen kanske den kraften kallas. Jag har i alla fall inte kraft att stå emot. Så mycket är helt säkert.
Men tolvslag alltså. Natti, natti liksom. Skaplig bok väntar. En halvtimme kan man väl ge den. Men sen så. Drömma. Inte så dumt. Fast jag minns sällan mina drömmar. Bara om dom är otäcka vilket inte är ofta nu för tiden. Fast egentligen har jag väl drömt ett helt liv. En drömmare är jag per definition. Bara att erkänna. Men fri och utköpt från allt. Skapligt det ändå.
God natt!
