Bostadspriser säger inte allt om en kommun, men de säger en hel del om var människor vill bo och var människor inte vill bo. Pär Berglin, mäklare i Ljusdals kommun, säger att intresset är störst för att bo i Järvsö och Ljusdal och minst för att bo i byarna längst ut mot kommunens gränser.
Source: Miljonvillor säljs enkelt i Järvsö medan hus i Los går för några hundra tusen | SVT Nyheter
Många husköpare i Ljusdals kommun ratar Los för att det ligger för långt bort från jobb och gymnasieskola. Men inte familjen Bäck. De flyttade från Sundsvall till Los med tre barn. Nu har de nio.
Ännu en dag i “ingentingens” tid. Det är saker hela dagen. Jag kommer aldrig in i “Åkes värld“. Men tar det med ro. Flyttar förhoppningarna fram mot nästa vecka. Inget att göra åt. Egentligen kan man väl kalla det här helg redan. Trappa ner som om man var en lortig grävmaskin vid dagens slut. Suck.
Fast saker nästa vecka också. Pensionärssaker. Vaccination mot årsinfluensa. Sådant vi gamlingar får. Gratis. Fantastiska samhälle.
Fast klockan är bara fyra ännu. Man kan knappast vandra upp för trappen upp mot grön IKEA-soffa nu på stört med bibehållet samvete. Man får alltså sitta av lite tid. Kanske till och med försöka jobba lite. Så där lite oinspirerat så att det vore bättre att man inte gjorde något alls.
Gammal vän ringer. Det blir mest prat om sjukdomar och älgjakt. Lite som om man redan satt på ålderdomshemmet. Ättestupan verkar tämligen lockande i och efter det, mer så varje dag och efter varje möte med stigande ålder.
Fast man har det bra här nu. Varmt och skönt. Inget finns att oroa sig för i någon större omfattning. Visserligen är det snart besiktning av bilen. Pulshöjare. Men det lär väl ordna sig det med. På något sätt brukar det göra det till slut. Lättar det där också just nu. Förr kunde man bli påverkad ett halvår av för många anmärkningar.
Fast det gäller såklart att inte vänja sig för mycket vid en underbar tillvaro. Inte så mycket att man slutar att uppskatta det underbara. Jag vill varje morgon vakna och vara glad för att jag får möjligheten att göra det. Så ofta som det går vill jag också vandra in här på kontoret och starta igång alla grejer med Den godaste av känslor i magen. Nästan eufori är det där varje morgon över att ha den ynnesten.
Bortskämd såklart. Möjligen aningens förlåten eftersom jag inser det. Å andra sidan är det osäkert om jag ens existerar. Men så länge min icke existens innebär upplevandet av den där gokänslan i tillvaron så låter jag mig nöjas. Skamligt vore det väl annars.
Pensionär alltså. Svårt att ta till sig. Inget i mitt inre har någon känning åt det hållet. Noll. Zip. Men så är det såklart med det ocoola/coola också. Känner mig nog rätt cool inuti. Men det är ju annat då såklart om man se mig utifrån. Det förstår ju jag också . Ocool står skrivet över hela mig. Ja och nu antagligen pensionär också då. Man får leva med det. Anpassa sig. Fast inuti kan den falska bilden av sig själv gärna leva kvar ett tag till för min del. En självlögn att överleva med.
Dricker kaffe som en tant. För mycket. Ofta. Med kaka. Inte bra. Onödigt. Men gott.
Men alltså. Det här blev en vecka som vindarna tog tag i och som inte blev just mer än komprimerad luft. Om ens det. Inget konstigt med det heller. Vissa veckor är bara sådana. Livet har serverat åtskilliga. Man får hänga med, parera, och fortsätta framåt när en väg återigen öppnas i den framåtgående riktningen. Eller ge upp. Tycka det är nog nu. Somna. Aldrig vakna igen. Fast fegt. För fegt. Det där. Klart man måste leva, kämpa, segra. Eller åtminstone leva.
Två timmar kodande till då kanske. Men kanske helg för er andra. Hoppas hur som helst att den blir till en alldeles utmärkt helg för er allesammans. Fast såklart. Såhär innan den börjat så är den ju det i allara högsta grad. Allt är bäst före. Eller hur? Sen när man är där så blir det ungefär som vanligt. Inte dåligt men lite “jaha!?”. Då får man börja längta till nästa höjdpunkt. Bättre det än att inte längta alls såklart.
Ha en trevlig helg!
