Day: 18 November 2021

Jag minns fortfarande mannen på båren i akutrummet på Hudiksvalls Sjukhus där på kvällen. Han var lämnad ensam på en bår som ambulansen kommit med bland andra patienter som också låg där i olika tillstånd på sina bårar. Jag gissar att triageringen placerat honom längre ner på listan efter mer akuta fall. Men jag minns blicken. Dödsångest sa den. Rädsla. Så där satt jag och tyckte synd om mannen på båren fast jag själv också satt där med en krossad axel och en bruten överarm. Men något skall man ju syssla med under evig väntan på en akutmottagning också.

Det är konstigt att den där blicken fastnade hos mig livslångt. Det fanns något mycket desperat och hjälpsökande i den. Hade jag kunnat så hade jag såklart gått fram och pratat med honom. Hållit en hand. Han verkade så utlämnad. Men där och då, omöjligt. En glasruta skilde oss dessutom åt och tillträde till akutrummet hade inte en vanlig enkel människa som jag.

Själv blev jag hemskickad i en taxi utan åtgärd efter någon timme. Det hela skulle läka av sig själv sas det. Två tabletter smärtstillande följde med. Vad som hände med den rädde mannen vet jag alltså inte. Men jag hoppas verkligen att allt gick bra och att livet och lugnet återvände och kanske framförallt att hans nära och kära mötte upp med honom och gav tröst, kärlek och lugnande ord.

När jag var en ung man i Edsbyn låg jag en natt med en bruten arm. I vår familj åkte man inte till doktorn för småsaker och definitivt inte innan saker och ting åtminstone fick en chans att läka sig själv. Nu kom jag alltså hem med en taxi där på natten och en axel som värkte mer än alla värkar jag dittills haft tillsammanräknad under mitt tidigare liv. Ligga gick såklart inte så jag satt i en soffa hela natten utan att sova en endaste liten blund den här gången heller. En helvetesnatt. Lovar.

På förmiddagen ringde brorsan och sa att Hudiksvalls sjukhus hade sökt mig och bad att jag skulle ringa upp. Av någon anledning hittade dom inte vårat nummer. Jodå, jag skulle komma in igen. Direkt. Så taxi in, operation, kvar i två veckor för mina synders skull.

Efter det där har det ju blivit fler perioder med den är axeln och ingen vet väl var det slutar heller. Men allt är ändå mer än överlevnadsbart just för tillfället. Det är jag mycket nöjd med.

Men när jag nu idag då får en glimt av den där mannens rädsla och blick så framstår det såklart alldeles tydligt hur viktigt det är med människor inom vården. En undersköterska till som kunde sitta där och prata med den här mannen hade kunnat göra underverk. Men just den här kvällen fann det ingen. Otur kanske. Eller också är det alltid så. Men min egen erfarenhet säger väl att det är lite sådär på sjukhus över huvud taget. Man skall inte pjåska.De där känslorna av att det är sista gången man ser världen när an rullas in på operation får man hålla för sig själv. Låta bli att resa sig och springa iväg det snabbaste man kan. Jo nog tänkte jag så allt. Här slutar det kanske. Varje gång. Men man får försöka lita på de där erfarna händerna. Hoppas. Glädjas som om man vaknade hemma en sommarmorgon när man slår upp ögonen på uppvaket. Vilka segrar man upplevt där! Mådde man inte så jävligt skulle man skrika HURRA och dansa runt där. Men man får vara glad om man kan hålla ögonen öppna.

Senare sövdes jag för titthål på axeln. Enkel operation. Inget konstigt. Men tight för mig med bussen hem efter uppvaknandet. Då kämpade jag mig upp från våt trasa till skapligt fungerande gubbe på en halvtimme och rusade ut till bussen hem. Överlevde. Min sänggranne var mycket imponerad.

Men de där nära döden upplevelserna. Man kan ha dom i sin egen säng också. Ett hjärta som rusar. Andning som kräver alldeles för många andetag. Dör jag nu? Ja och vad vet man. Man ligger där och svettas. Dö kan man bara göra ensam. Och man väcker ju ogärna någon annan och säger att “du jag tror jag håller på att dö…” och ännu värre. Ringer efter en ambulans. Tänk om det inte är något alls. “Hellre dör jag än att utsätta mig för det” tänker man och det med rätta. Oftast överlever man. Och med stigande ålder bryr man sig allt mindre. Allt går vidare ändå utan att man finns. Som det skall och måste vara. Så det går som det går. Och där när man når den tanken så är allt lugnt.

För visst kan man vara nyfiken på allt kul som kommer att hända framgent på jorden. Alla nya människor som det finns att lära känna. Alla soluppgångar. Alla solnedgångar. Småfåglar. Fjärilar. Örnar och allt som är vackert. Ja och allt som är fult. Det fascinerande. Visst. Man vill vara med. Se hur det gick för barnen till slut. Sånt där. Men slut ät det när det är slut. Man gör inget åt det. Man kan bara åka med. Leva och sen dö när det är dags en dag.