Minus femton, tydligt sjunkande, och då befinner vi oss på en kulle. Kallare ner i dalgångarna. Eller efter floderna. Nope, gillar inte kyla, Gillar inte kyla alls. Inte ens här sittande inne i värmen i ett hus på en kulle.
Men man får gilla läget. Har man något val. Icke?
Men nästan obefintligt snötäcke får man räkna med att en hel del av de där växterna man vill skall komma upp nästa år inte kommer att komma upp. Det är också en av spelreglerna. Flädern som växt sig stor och stark under några år brukar ta stryk men kommer igen i de kraftigaste delarna.. Vi får hoppas att det gäller nästa år också. De svagaste grenarna brukar gå förlorade också ett snörikt och relativt milt år.
Fast egentligen handlar det såklart bara om eget oförstånd. Vi planterar sådant som hör sydligare nejder till. Hoppas att det skall fungera också här. Minus femton är definitivt inte extremt på något sätt. Vanlig Svensk vinter. Man får stå ut. Måste stå ut.
Inte en fågel vid fågelbordet ännu. Noll. Inte ens ekorrarna. Har aldrig tidigare hänt. Vi började mata för sent gissar jag. Men hoppas att de dyker upp vad det lider. Man hoppas också såklart att de har hittat bra matställen någon annanstans de där vännerna och dinosaurieavkommorna. Djupt saknade nu i alla fall. Speciellt talgoxen Kurt. När de är här så är det liv och rörelse på kullen och dessutom gratis underhållning för småkatter kan man gissa.
Om inget oförutsett händer så skall jag sätta mig i min studio på söndag. Gör jag upp sådana planer så händer iof nästan alltid något oförutsett som måste få förtur. Men jag gör ändå upp de där planerna. Lever på hoppet. Behöver hur som helst lindra det där suget efter att sitta där som mullrar inombords. Så blir det inget på söndag måste det bli saker en annan dag. För att överleva.
Jo det handlar om överlevnad. Dom här nedknappade orden också. Dom som måste ut. Ja och programmeringen också såklart. Lödrökens barn hör väl till det där dom med. Kretskort och komponenter. Tillsammans det som definierar mig som den här gubben. Som gör mig till en överlevare. Passion. Jag har alltid känt en sorg för dom som aldrig gett efter för passionen.
Passion är viktig. Lika viktig som kunskap. Om nu inte viktigare. Men vi har ett utbildningssystem som är dysfunktionellt. Tänk bara på Kemi som ämne., Vad finns du? H2O antagligen. Lackmuspapper kanske. Men inte så mycket mer. Samma med Fysik och andra ämnen. Så lite kvar. Av det som det sattes betyg på. Vad säger dom betygen? Noll. Bättre då att få en översikt av allt det där. Jag gillar verkligen fysik och kemi. Men det är mina områden. H2O och lackmuspapper räcker för de flesta andra. Behöver man det där så läser man snabbt in det. Eller googlar. Däremot Matematik. Grunderna. Superviktigt. Iite specialgrejerna. INte viktigt. Läsa och skriva. Superviktigt. Samhällskunskap. Superviktigt. Kritisk granskning. Superviktigt. Men mest viktigt. Att hitta sin väg. Att hitta passionen. Att hitta självförtroendet att följa sin passion. Viktigare än allt annat tillsammans. Med dom som verktyg fungerar det andra som en dans. Just in time.
Men innan en dysfunktionell skola omformas för en ny tid kommer det behöva rinna mycket vatten under världens alla broar. Utantillfolket bestämmer och sätter reglerna. HAr gjort så sedan skolor blev ett begrepp. Minneskunskap framför iderikedom och kreativitet. Jämvikt mellan båda dessa är den enda vägen.
Liksom.
