Det enda av värde hittills, denna lördag, är väl skottandet. Snö som förflyttas. Småfåglarna tycker möjligen fyllandet av mat också har ett värde. Till och med framplockandet av den björnmassakerade fågelmataren – nu i rätt dåligt skick – kanske skönjer viss uppskattning där. Annars inte mycket denna dag. Behöver det där omycket. Varningssignaler bara där. Pellets i Hulkars mage räknas inte längre.
SAO, Svenska Akademins ordlista skall läggas ner. Troligen. Det släpper fram sådan som mig och ord som “omycket” fram i ljuset. Vem skall nu bestämma vad som är rätt och vad som är fel? Nya herrar med många rätt lär väl dyka upp såklart.
Om sanningen skall fram, och det skall den ju, så har jag inte tagit mig in ens i duschen ännu. Fast står i kö. Noll personer före. Skall ta tag i det. Kanske till och med raka mig. Jodå. Som om det var lördagsdans.
Hör
i en film med Sandra Bullock igår. Förbannat bra låt det där. Filmen var också bra. Finns på Netflix. Kommer inte ihåg vad den hette. Men kvinna vlir dömd för mord på polis skall ta sig tillbaks… Börja där. Lyckligt slut garanteras. Men gillar Sandra. Trovärdig skådis. Ingen fjompa.
Funderar om jag skall ta mig några timmar i studion imorgon igen. Göra “klart” det där som nästan hamnade där i det facket förra helgen. Men ingen brådska med det såklart. Som pensionär skull jag väl kunna använda vilken tisdag som helst åt det där. Egentligen. Måste bara fatta att jag faktiskt kan det.
Fast i min ålder får man väl egentligen inte hålla på och göra musik. Det är väl till och med mer tillåtet att jaga småflickor eller småpojkar. Men håller mig till musiken. Jag har haft fler på mig klagande än hurrande tidigare i livet så varför bry som om sådant nu.
Om två veckor är det jul. Tänka sig. Man får plocka fram sin julspellista den här veckan.
Kommer väl antagligen göra det också. Jul är umgänge, mer än allt det andra. Gillar det. Tänker alltid på morsans hysteri före jul. Det skulle städas/bakas/fixas utav bara helvete och hon hatade det men gjorde det. Avtog väl med ålder. Lugnade sig. Sen är det farsans hög med limpmackor och skinka framför tv’n. Hur han njöt av det där. Men också det där ledsna över honom under julen som jag har ärvt. Farfar kanske spökade där i bakgrunden. Hur hans jular var.
Sen kom såklart julen när farsan inte fanns. Senare julen när morsan inte kände igen någon av oss när hon kom tillbaks från toaletten, och sen julen när hon inte heller fanns. Hon älskade ungarna förbehållslöst. Farsan hade såklart svårare att visa känslorna öppet som de andra gubbarna i sin generation. Men när han för första gången höll vår äldste son i famnen så var det nära att brista där med. Ja och alla andra sätt som han visade vad han kände på.
Nu finns varken K’s eller mina föräldrar kvar eller andra äldre släktingar för den delen. Vi de yngre har inte så mycket kontakt som de äldre hade. Finns en mindre gemensam bas. Men vi julen minns man såklart alla. K’s föräldrar gav massor också. Finns med där kring julbordet såklart. Ibland kan jag drömma om ett sådant där riktigt stort julkalas med släkt och vänner. Härligt om man är nära varandra men fruktansvärt om man inte är det utan är där bara för att man måste. Efter den insikten så blir det bra som vi har det. Men det ledsna följer mig också under julen. Är julen.
Nu skall jag ändå ta den där duschen sent om sider. Sen kan man kanske luta sta sig i soffan och läsa en stund. Livet behöver inte vara så jävla jobbigt.
