Dagar som är sönderhackade som bostongurka. Bostongurkdagar utan korv. Liksom. Har svårt för de här dagarna. Behöver kontinuitet. Lugn. Lider alltså.
Lösningen är återstart. Gå och lägga sig eller supa sig dyngrak. Det senare alternativet känns inte helt tilltalande. Men att lägga sig? Jodå. Kanske ändå. Men går jag och lägger mig såhär före elva så vaknar jag vid ett och tycker det är morgon. Inte van vid det där. Men kanske behöver man öva. Man skall väl vara kvällstrött nu som officiellt gubbe. Sen vakna vid fem när tidningen kommer. Det jäbliga numera är annars att tidningen “kommer” före tolv. Ja och att man fortfarande måste prenumerera på den.
Ljungström, och hans vänner, jo han har sådana han, släpper nytt den tionde. Det ser jag fram emot. Still going strong där. Man hoppas på radiospelningar, Många minuter. Så han ler gubben. Släpper saker jag också. Men särskilt nytt är det ju inte. Inget att bry sig om heller. Troligen dock före den tionde. Spelar ingen roll. Glömskan bara.
Det är svårt att inte tänka på dom där som man spelade med då och där ibland. Det fanns något speciellt. Vi hade roligt, drömde, bråkade och spelade timme efter timme. Resten av tiden försökte vi bli full styrka Det var jävligt mycket jobb med det. Flickvänner och annat drog mer än träningar i repan.
Men alla konstellationer som det blev. Speciellt i början. Jompa och jag. Vi var som olja och vatten. Vill båda styra och ställa. Det gick inte alls. Ändå fanns där en stor vänskap. Allt ordnade upp sig när han körde dansband och jag körde mitt. Vapenvila. Vi i de olika bandkonstallationerna låtsashatade varandra. På nätterna efter danserna vänner och vi jammade tills solen gick upp. Det klagades väl på det där av grannar. Fast inte värre än att vi spelande nästa natt igen.
Jompa är död. Han for illa under några år. Sluggo blev distriktssköterska. Vem kunde tro det? Andra dog också. Lindberg blev kock. Follan chef som förväntat. Flu proffsig golvbaneskötare. Klicken och dom andra stannade på fabrikerna. När jag spionerar på alla de där människorna så ser jag att väldigt, väldigt många av dom lever ensam. Jag fattar inte det. Det fanns så mycket kärlekslängtan då. Hur kunde det sluta så?
Fantastiska människor hur som helst. Men tänker att man vill träffa dom alla IRL igen. Ja några har man ju träffat. Men jag tro inte på de där återträffarna. Bättre att bevara folk i minnet från när de befann sig på sin prime. Jodå, där står de allesammans som förstapriser i turneringar om att överleva och att leva.
Men några av de bästa människorna jag mött i livet fanns ju där såklart. Andra i Uppsala, Katrineholm, Stockholm och Gävle. Som det är i ett liv. Det är inte en tid som är allt. Jo, kanske för en del sorgliga varelser som har sin bästa tid i högstadiet och strax efter. Vi andra lever senare också. Stannar inte kvar i den där skiten. Utvecklas. Det finns fortfarande människor kvar att lära känna. Kanske.
Men tänk va’ bra. Nu har jag lyckats fördriva lite tid. Matar jag Hulk och fixar lite annat så borde klockan närma sig tolv och vettig sovtid. Bloggskrivander har många fördelar. Där är definitivt en.
Nu hoppas jag alltså på morgondagen.
