Day: 16 December 2021

Om man tittar ut från vårt bibliotek här i huset så ligger den där. Koboltgruvan. “Hej” säjer man ibland. Vinkar åt alla människor som vill se och besöka och som vågar gå ner i de djupa orterna som är uthuggna i berget.

Fast skall man heja zoomar man såklart in först. Så att man ser. Julstämning i gruvan också kan man gissa.

Åtminstone vinter i paradiset.

Kaffe efter väl (nåja) förrättat värv. Nu hoppas jag på obruten mark föröver så att jag kan hålla uttagen kurs. Men fan trott. Redan imorgon är det annat. Heldag dessutom. Men eftermiddag och kväll idag till sitt förfogande får duga. Bättre efter jul. Oftast.

Nu kom posten

Bra timing där. Kan hämta innan jag dyker ner i mitt.

Nu hoppas jag alltså på lugn fram till sju då K skall transporteras från jobb till årlig gröt/jul-fest. Sen är man fri hela kvällen. Hoppas man. Möjligen behövs lite mat.

På kaffefronten inget nytt. Får fundera om jag ändå skall införskaffa en apparat för kaffetillverkning. Men det tar emot. Planen är att köpa något nytt där uppe istället. Då kan jag ärva den vi har där. Så länge. Innan superduper VSCP kaffeautomaten fungerar här nere. Om den nu någonsin kommer att göra det. Ingen grej man håller andan inför.

Väderstationen har i alla fall tinat fram. “Vindarna” sjunger man och ser glad ut åt det. Uppvärming måste till där. Eller vibrationer. Funderar på lösning.

Som gammal Edsbybo är man inte van det där “det går inte“. I Edsbyn är det oftast tvärt om. “Skall vi bygga Sveriges första bandyhall?“. “JA, det gör vi”. Och sådär håller det på och har alltid hållit på. Järvö har en del av det där också. Stolthet för det man har hänger med. I utbyarna så tilltar det där ännu mer. Alltså från centralortens rungande “det går inte” till utbyarnas vrålande “det går inte”. Ja och såklart “går det inte” om man aldrig försöker. Om man är så jävla rädd för att misslyckas inför de som aldrig gör något alls för att de är så rädda för just att misslyckas. Det där synsättet villa jag spränga i luften. Skicka de som inte vill förändras till… ja… någonstans… kallt. Fast gnälls såklart. Gubbgnäll. Vem fan vill höra sådant. Det finns inga gubbar som har förändrat världen. Sådant hör unga till. Jo möjligen har mer än en gubbe hjälpt till att förändra världen genom att inte så i vägen. Dö ut. Så att andra kan få komma fram. Göran Greider är ett undantag. Han behövs och han vill vi ha kvar för evigt. Må han besegra RS virus och Cancer den gode mannen. Världen skulle definitivt bli en sämre plats utan honom. Men vi andra gubbtjuvar. Inget att ha.

Reklam drösar in i inboxen. Man kan bli galen på det också. Men man behöver åtminstone inte ta skiten till återvinningen när den äntrar huset den vägen. Delete och ett flin räcker.

Men nu skall jag gå och hämta den där posten. Jo, hänga upp två julkulor på bron också. Och mata fåglarna. Pensionärssysslor. Snart har en till dag gått utan att man fått något gjort. Jäktigt att vara pensionär. Det har alla (till och med Ulf Lundell) alltid sagt. Nu konstaterar man själv. Det var lugnare förr.

Mörkret hänger som en tung svart elefant från låga moln också nu klockan halv nio. Fem dagar kvar till vintersolstånd. Vem behöver Viagra när det finns vintersolstånd. Man undrar. Ja sommarsolstånd också. Som bonus. Jag menar i min ålder. Men ljusare skall det bli. Hoppet om allt finns i det ljuset. Längtan också. Båtvändning nästa vecka alltså.

Städdag här. För det är väl torsdag. Jo, visst är det? Antagligen därför jag nu sitter här och skjuter upp det oundvikliga. Borde rusa upp för trapporna, springa runt med dammvippan, starta dammsugare och köra igång, klara av. Men sitter alltså här nere på kontoret istället. Skjuter upp det oundvikliga.

Nåja, mest handlar det där om att jag skjutsat ner K till jobbet. Jo matat fåglar och Hulk. Utfört lite andra standarssysslor. Läser mail. Kolla nyhetsläget. Det socialströmmande läget. Allt är sig likt. Som en stor bajsbomb. Pressen begraver sig i sin egen skit som någon journalist skrev igår. Det är mindre och mindre att läsa nu när kunderna själva väljer innehållet. Får det “dom” vill ha. Vi som inte vill läsa om Jocke och.., Lets dance… Bonde söker fru… och andra program där det finns deltagare som gärna frotterar sig i pressens sköna handdukar med öppenhet som gjorde sig näst som slutenhet, ja vi får hitta på våra egna stories. Eller somna in. Blunda. Sluta lyssna och se.

Folket vet inte alls vad de vill ha. Så har det alltid varit. Man kan naivt tro att det borde vara så. Men får du någon att gå så kommer de gå rakt fram. Bara det. Men man mår bra av att bli puttade i oväntade riktningar. Det är det vi har alla problem till. Uppfinnaren av dom skulle få Nobelpris. Det har skapats fler bra människor av problem än av segrar.

“Vill jag vara med på radion?” Jag svarar nej. Behöver inte ens tänka efter. Jag mår så bra här i skuggorna. Tror jag i alla fall. Har kanske blivit blyg. Fast knappast. Men saknar såklart att ha den där rösten. Borde kanske inte tackat nej då. Men tänker sen. Kräva att min musik sätts på rotation kanske. Då kan jag vara med. Båda ger istället för bara jag som skall ge. Fast sen tänker jag att det vore ju hemskt synd om statligt finansierad radiokanal om man vore tvungen att ta med min skit och sända ut den i etern. Ja lyssnarna med. Så lägger ner det där. Gott så.

Ställer man upp i media så blir man liksom bara en sådan där “Jocke” till. Ja kanske räcker det med bloggen för det förresten. Man är en redan. En manlig Blondin Bella utan samma skaror av följare. Men har kontroll här i alla fall. Bara jag bestämmer vilken skir som förmedlas här. Låt vara att jag är lättköpt. Vem som helst kan köpa sig lite utrymme för en tia…

Men dammvippan och dammsugaren väntar. Två krävande kamrater det där som inte tar ett nej för ett svar. Katterna rusar ut så fort jag öppnar städskrubben. Sen är det lugnet på kullen som gäller. Lurar på tror jag. Idka hårdrocksstädning. Återkommer säkert. Här. En annan gång. Jodå…