Sover, äter, läser, tittar på TV. Upprepar processen. Men skönt. Behöver. Definitivt så. Så varför inte. Några dagar. Varje år. Som nu. Det går över.
Fast faktum är såklart. Det här livet överlever man inte många dagar. Varken menatalt eller fysiskt. Som längts kommer K och jag fram till tanken på en promenad. Näääää… blir summeringen. Unisont.
Fast jag matar Hulk och jag matar fåglar och jag matar katter. Alltid något kan man tycka.
Ny tänker jag gå och lägga mig. Kanske är detta det där livet på en pinne?
ps Ljungström skriver de snällaste ord jag någonsin erhållit musikaliskt om den “nya singeln“, sådant som gör en glad, sådant som bara stora människor kostar på sig. En fin julgåva. Jag tackar av hela mitt hjärta för dom orden. Räcker mer än väl för mig att börja le. Snällhet. Skrivna för han vet att jag blir glad över det där orden. Tror jag. Stort hjärta. Tack. ds