Day: 28 December 2021

Ähhhh vi går och lägger os en stund Nelly och jag. Petite ligger redan och sover så varför inte vi också. Katterna och jag alltså. Slöpåsar. Det kan inte hjälpas.

Men nu på kontoret igen. Förhoppningen var innan vila att nu skulle man vara full av energi. Men nope, det är man inte. Lika trött som före. Försöker bota det där med en apelsin, följt av en kaffe. Vi får se hur det går. Nelly har å andra sidan redan gett upp. Somnat om här nere.

Det är hårda tider nu.

Kan man skriva av en förmiddag? Ja, hur som helst så måste man. Ibland. Som idag. Det blir liksom inget. Men så kan man ju inte hålla på. Inte i längden. Eller kan och kan. Ingen bryr sig om det egentligen. Men än han den undertecknande. Han bryr sig. Men varför han bryr sig är väl också det skrivet i stjärnorna. Han har inte heller någon anledning till det.

Men man sätter sitt hopp till eftermiddagen. Ny tag då. Intag av Janssons frestelse först. Man kanske rent av skulle ta en julmust till. Båda vegetariska såklart. Som sig bör. Här i detta hus.

Funderar ett tag på att titta på en film. PÅ arbetstid. Lite busigt sådär. Men eftersom jag nu är min egen chef så blev det inget av med det där. Utdelade en varning till mig själv istället. Aja baja “sockermaja”. Liksom.

Pratar med rockmorfar i Hudiksvall en stund så nödd tvungen. Han köpte sig några timmar med goda ord den smarte mannen. Men också jag behöver prata med andra människor IRL ibland. Så där var chansen. Jag tog den.

Lyssnandet på mina låtar gick i alla fall upp istället för ner efter det senaste släppet. Men inte så mycket att självförtroendet återställdes efter det släpp som genererade en nedgång a’la börskrascher gånger två. Men varandes underdog alltid varandes underdog. En gång trodde väl också Florence Foster Jenkins att massorna till slut skulle upptäcka hennes storhet. Vi människor inbillar oss så mycket. Realism och människohjärna icke kompatibla. Min längtan efter massornas jubel tog slut någonstans i 40-årsåldern. Kanske var det att ge upp. Kanske var det en mognad. Jag arbetade efter mitt eget huvud före och jag gör det efteråt. Där i det finns en pärla gömd. Inte bitterhet. Tro mig.

Människors innersta väsen känner man igen på vad det kastar efter andra. Skriker de “tjuv” är de med all säkerhet den största tjuven själv. Skriker de “bitter” är de den bittraste själv. Ja och så vidare. Man känner andra från sig själv. Så bäst att håla käften alltså.

Men jag skall gå upp och se om Jansson har något att fresta med. En ostmacka till kanske. Edamer + hårt bröd. Jodå. Man kan överleva på sådant. I alla fall om man får med sig kaka sen till kaffet man sätter på här nere. Ja eller tre kakor…

Halvinspirerad äntrar jag kontoret. Jojo liksom. Beställer en medicin som håller på att ta slut, rensar inkorgens alla mail, läser Aftonbladet, kollar HelaHälsingland, kollar blocket (pelletspanna, bil), brygger te, förflyttar katt från mage till stol, fyller pellets, fyller fågelmat, dricker te, stirrar håglöst på skärmen (den till höger), funderar på att gå upp och lägga mig igen.

Trött. Sådär trött som man blir av att inte göra något alls i alldeles för många dagar. Likvatten som samlas i kroppen var det någon som sa en gång i tiden. Ja och visst känns det väl så. Men sanningshalten i det där är såklart högst osäker. Men bilden är OK.

Men teet smakar OK. En Lidelinhandlar halstablett till det värker till i magen. Gift. Men går att suga på. Gammlemansgodis.

Får en VSCP humla i plysch av K. Läcker. Godis av J. Svetstänger av N. Allt utan att önska sig något alls. Utan att behöva något. Men jul. Det där ingår. N påhittig som vanligt. Många skratt. Skratten är gåvor i sig. Oförstörbara. Lever för evigt i sladdriga minnesbankar.

Men J skall hem till sitt i Uppsala så vi skjutsar ner honom till Bollnäs och tåg igår. Han är inte så mycket för avsked så det blir tjena och sen far vi iväg och handlar nyttigt och (rea)skrot. Det sista i avdelning unna sig i ny tid. Ljungström ringer när vi sitter i bilen. Men samtalet är borta innan jag får upp mobilen ur fickan. Jag har aldrig fattat hur man tänkt. Hur i helvete kan man konstruera en telefon som man inte kan ta upp ur en ficka utan att koppla bort ett samtal. Det är så JÄVLA korkat. Men hela den här branschen är förbannat korkad. Som en jävla lekskola. Finesser framför funktion. Som om småbarn gjort grejerna.

I alla fall blir det inget prat med “Ljusdals Dylan“. Jag borde väl ändå tacka honom för hans goda ord.

Men julen har då passerat. Så mycket ståhej för ingenting. Eller lite. Om man nu kan förringa mat, gott umgänge och vila på det sättet. Nope, det kan man såklart inte. Det är värt ståhejet. Även om (jul)magin är borta. Läser en tweet från en tjej på (japp) Twitter. Hon och hennes syster har alltid upplevt den där speciella julkänslan. Men så är den helt plötsligt borta. Hon hoppas att den skall komma tillbaks igen. Längtar efter den. Men den försvann väl här också någonstans i den ålder dom befinner sig i nu. Jularna kändes annorlunda förr. Borta för alltid. Som en flyttfågel som aldrig kom tillbaks. En hjärna i förfall.

Men trögstart är det allså. Japp, en riktigt trög start. Man får leta långt ner i tårna efter inspiration. Ännu ingen funnen ens där nere.

Nu några dagar med riktigt kallt väder. Sen mildare. Det brukar alltid koma en mild period i början av januari. Benknäckarväder. Gipstillverkarnas dröm. Ortopedernas levebröd. Spikskor på för pensionärer liksom. Förnedring det med.

Men pensionen gick upp med en tusing för det nya året. Det hade man inte väntat sig. Vad man nu skall med en tusenlapp till i fickan till? Man får väl spara till sin begravning. Problemet är att jag inte vill ha någon. Absolut inte. Men ungarna kan väl dela på sparkapitalet och fira att dom äntligen är av med gubbhelvetet. Ja spara lite till det.

Men apropå döden tänder vi ljus på Ovanåkers kyrkogård på julafton. Det är svinkallt som vanligt. Dödskyla. Men en speciell känsla är det där ändå inför julen. Man minns. Fast sen, hemma, tar jag en bunt mackor till farsans ära. Några kakor till kaffet till morsans ära. Sen fyller jag en whiskyglass till alla andras ära. De döda är med oss så länge vi minns dom. Men ljusen brinner där på kyrkogården och åtminstone de som säljer dem och de som tillverkar dem känner glädje över det.

Men det mesta av whiskyn är kvar. Någon stordrinkare är jag inte. Men gott var det . Oerhört gott. Ja och en lyx. Att kunna unna sig något som verkligen inte behövs alls. Sen kopplat till Backa-Jan såklart. Kommer alltid att vara det. Även om jag numera köper den själv så alltså.

Men klockan är tio här nu då och jag har inte riktigt kommit igång. Lillkatten har somnat in på sin stol. Men jag väljer nog att inte följa hennes exempel utan skall försöka hitta energi att ta någonstans ifrån och dra igång mitt eget värv. Livet fortsätter. Det finns väldigt lite att klaga på för egen del. Mycket att klaga på för andras del. Världen är inte så vacker som den skulle kunna vara. Utan idioter alltså. Tyvärr blir man inte va med dom så lätt. Ja och dom finns inblandade bland oss antingen man vill det eller ej. Men grejen är att stå upp för det goda. Inte prata så mycket skit om sin nästa. Föröka ha överseendet med småbrister och fel hos andra. Älska det som lever. Uppskatta att vara en av de levande. Till och med idioter kan gå upp i rök om de utsätts för tillräckligt mycket vänlighet. Det är de räddaste som blir mobbare. De som hatar sig själva de som hatar andra mest. Man måste minnas det.