Jag och lillkatten. Utanför fönstret horder av småfåglar. Mildväder. En kulle ute i ingenstans. En ort som är känd för det som var, inte för det som är. Därför att man vill ha det så. Jo nazikärringen minns väl en del fortfarande. Men det var också förr. Inte mycket att komma ihåg heller. Men det stora lurendrejeriet lockade såklart rikspressen som direkt hade dramaturgin klar för sig. Teater.
Kanske tycker människor att det var bättre förr. Jo mer folk såklart. Bättre service. Men egentligen finns det väldigt lite att klaga på. Medicin man förr hämtade i en lucka hamnar nu i brevlådan. Sätter man ut en lapp kommer brevbäraren hem till dörren. Bankärenden gör man på telefon och dator när man vill. Bättre om du frågar mig. Alltsammans.
Det är väldigt lite som var “bättre förr”. Bara den svårt anpassningsbare kan hävda den där tesen. Ett tydligt tecken på att man är på väg ur tiden är det definitivt.
För nu blir alltid förr. Det går ganska fort faktiskt. Mikro och naonsekunder. Frågan ‘är såklart hur lång tidsdifferensen skall vara från nu till förr för att “förr” skall anses som “bättre”. Räcker en nanosekund? Eller måste det gå en vecka? PRO borde fördjupa sig i frågan mellan Bouleturneringarna. Skapa standard och riktlinjer.
Nytt år snart. Man brukar hoppas på och bäva inför det nya. Vid tolv blir det gamla året minnen. De flesta av oss tror väl och hoppas på det nya som kommer. Medans andra hänger på sig en sandwichskylt och ställer sig i ett gathörn och profeterar om jordens och världarnas undergång. Som det alltid varit. Skillnaden kanske att undergångsromantikerna är de som får plats i media numera. Förr kallades de dårar. Inte fan skriver man och Agda som trivs längre. Åtminstone innan hon får cancer och måste “kämpa” och helst “vinna” över sjukdomen.
Men lillkatten skall sova och jag skall jobba. Det är oftast så dagarna ser ut här på ett kontor i ett stort hus på en kulle ute i ingenstans. Varken hus, kulle, eller katten och jag finns väl i princip inte. Bara några få känner vår existens. Fast det inns något fint i det. Att nästan inte existera. Så långt som man kan komma från Mick Jaggers varande såklart. Men inte sämre. Känd är inte likställt med “lycka”, Troligen snarare helt och fullständigt tvärt om är det troligen. Sådant borde man lära sig redan i högstadiet.
Serru!