Month: January 2022

Det är segt hela vägen fram hitåt. Mår illa av seghet. Såklart. Gör inte alla det. Men det pirrar lite i höger lilltå. Måntro att något är på gång. Man hoppas.

Lillkatten blir inlåst i en garderob större delen av förmiddagen. Gammelkatten försöker påtala det hela. Beter sig tämligen underligt upplever jag men kopplar såklart inte det hela förrän hon explicit påvisar var den lille finns. Kattmisshandel. Såklart. Gosigt nu den lille efter utsläppandet. Jag en hjälte. Gammelkatten en hjälte. Ja hon mest. Allt i sin ordning. Godis till alla.

Fast… Den som går in i en garderob utan att säga till får skylla sig själv. Ja det försöker man påtala. Men småkatter lyssnar sällan. Men lär sig kanske.

Andra kommer ut ur garderoben av sig själva. Själv har jag aldrig ansett det varit lönt att gömma sig där ens.

Pelletsleverans anländer. Borde ha burit in idag men orkar inte. Hade jag gjort det så kunde jag ju i alla fall hävda att jag åstadkommit det idag. Nu blir det mest planerande och försök till att komma in i projektet lika mycket som behövs. Men bra går det inte. Icke.

Får meddelande om att det är sophämtning imorgon. Imorgon är alltså ingen vanlig dag. Det händer saker. Problemet är att det finns nästan inga sopor i den där bruna tunnan. Ställa ut eller inte alltså. Det brukar sluta med att jag ställer ut den i alla fall för att jag tycker synd om “sopbilen”. Tron är alltså att “den” blir ledsen om den inte får kärl att tömma. Man undrar varifrån sådana vanföreställningar kommer.

Måste fråga en sopbilschauför hur det ligger till med det där en dag. Problemet idag är bara att dom är tämligen anonyma där de sitter i sina bilar. När pratade man med en sopåkares sist liksom? För kunde de i alla fall skälla på en när man lagt glas i säcken och de skar upp ryggen och fick sy tjugosju stygn. Numera är det bara bomber som kan ställa till det. Få bomber har man här på kullen.

En gång kastade jag älgstudsarammunition i soptunnan som låg och skräpade i vårt nyinköpta hus här upp. På vägen hem till Täby insåg jag att det kanske inte var så smart. Man eldar ju upp soporna. Jag såg tre fyra dödsoffer pga av mitt tilltag. I förlängningen livstids fängelse för undertecknad. Hade ångest en-två-tre veckor. Men jag hörde i alla fall varken något om skadade eller döda. Lugnade mig. Men gör nog inte om. Dumt.

Numera mest potatisskal i den bruna tunnan. Exploderar sällan. Den gröna kan iof innehålla diverse. Men patroner. Nope. Aldrig. Numera.

Mitt i vintern. Pellets är räddningen. Så man beställer och beställer och beställer. Hulken är hungrig. Mycket hungrig. Skriker oftare än inte “Meeeeer” som den store gröne och arge han nu är. Ja alltså om man bara fyller en säck. Eller inte fyller ända upp. Fullt skall det vara. Med råge. Så han kan vräka i sig, tugga och skicka ut avföringen genom skortstenen.

Fast pellets… Det går tillbaks ändå. Rundgång. Nollsummespel. Askan blir gödning till våra odlingar. Koldioxiden, nitraterna, vätet och det andra går tillbaks till träden. Pengar byter ägare. Men på det hela handlar totalen om samma som att ha en trea i närmaste större ort. Det går liksom inte ens att sucka över kostnaderna. Fast man är pensionär.

Jodå. Om nu inte säckarna var av plast. Mycket plast blir det. Idioti. Pappsäckar vore det vettiga alternativet för pellets. Om det nu skall ses som ett miljövänligt alternativ. Det är det inte.

På Facebook upptäcker jag fortfarande att jag faktiskt har folk där ute som jag kan kalla “mina vänner“. Det förvånar mig aningens. Att det finns folk där som betyder något och som man tydligen betytt eller betyder något för eftersom de minns en. Snäll-likes utdelas. Uppskattas härifrån eftersom jag inte är bortskämd med sådant. Man finns. Lite patetiskt är det där iof, det är ändå fejjan som är bäraren. Men ändå. Noll (0) av dom där är närboende och Losbor. Det borde man antagligen bli skrämd av. Eller mycket. Jag brukar normalt ha lätt för människor och det sociala livet. Men tydligen inte här. På den plats jag bott längst. Men en notering bara, inget mer, man skall inte glömma att jag befinner mig här i exil. Inget annat. Kan alltså leva med det där.

Men sista januari idag. Smaka på den. Fyra veckor nu att ta sig igenom. Sen jävlar. Enklare tider. Fyra veckor är en grisblink. Vasaloppssöndag. Hopp.

Duschen är som en trygg varm famn att gråta ut i. Man vill stanna där för evigt. Problemet är att jag just nu inte har något behov av att gråta ut och att ute, där ute, där vindarna far fram som småbarn efter intag av lördagsgodis, där väntar snödrivor på att skottas.

Man avslutar alltså dusch och ger sig ut. Vinter när den är som bäst. Klar himmel. Men inte speciellt kallt. Snön är lätt. Drivorna flyttas utan större ansträngning. Det mesta har den stora gula traktorn fraktat bort. Över det känner jag stor tacksamhet. Min del är bara njutning. Kroppsarbete är såklart en ljuvlighet för en kropp som normalt får för lite av den. Man borde bara inrätta det där som någon form av återkommande aktivitet. Fast ett tag framöver löser det sig nog. Nu är snöfallssäsongen här. Dagar inleds med skottning. Avslutas med det också. Det är i dessa tider lägenhetsinnehavare flinar som störst och bredast.

På fredagskvällen får jag en hjärtklappning vars like jag aldrig förut haft. “Nu dör jag” tänker jag. Sitter i en soffa och dunka inombords och kan acceptera den tanken. Åtminstone mer än att störa 112. Men efter en timme är det över. Lägger mig för att sova. Vaknar dagen efter också. HURRA!

Firar med en semla på lördagen. Livet. Jo jag gillar det. Köper två med hem dessutom. Moffar i mig en till där hemma med kaffe. K orkar inte en till säger hon. Sparar sin tvåa i kylen. Moffar i mig hennes senare på kvällen eftersom hon inte orkar då heller men jag tror jag orkar och ja orkar. Ja nöjd. Tre semlor samma dag. Där och då förtjänar man hjärtklappning. Men man får sällan det man förtjänar när kopplingen är solklar.

Men lever man blir det till slut en söndag. Och nu är söndagen här. Enligt anglosaxisk tradition den första veckodagen. Alltså tar man sig in på kontoret och kör igång där på veckans första dag. Vilodagen var igår. Då hedrade man soffan, den gröna, för dess alla förtjänster. Jo, vi, åkte en tur till Edsbyn och Bollnäs också. Såg världen. Ute i världen spöregnade det kan jag meddela. Icke så här uppe på kullen kan jag också tillägga. Gissa vilket som var bäst?

Så är snart arbetsdelen av fredagen avslutad. Grön IKEA-soffa och avkoppling återstår för min del. Nog så. Sen helg på det. Vila.

Mer än så kräver man inte nu för tiden.

Bra så.

K är på 60-års fest. S.k mogen fest. Ungdomar undviker. Leder festandet med 100 mot noll här nu. Men inga problem med det såklart. Normalt skulle jag ha jobbat vidare men ikväll saknas suget. Får ta en titt på The perks of being a wallflower, en av de där favoritfilmerna man har på sin lista. Den slår an något speciellt inom mig den där filmen. Men risken för att titta sönder den är uppenbar. Vet inte hur många gånger jag har sett den vid det här laget. Otaliga äro de. Så troligen inte. Blir något Netflixtrams. Ser mycket trams.

Känner mig ändå nöjd med att bo i Los. Här känner jag egentligen ingen. Träffar ingen. Pratar inte med någon. Åtminstone inte vanligtvis. Ett besök på affären idag. Möttes inte av varesig en hälsning eller en nick trotts fredagsfull affär. Fullt så illa är det då inte varje gång man är ner dit. Lite artig konversation om väder, vid och minusgrader eller annat kan uppstå. Ett “ursäkta” när man tränger sig förbi någon. Eller “går före du” till någon som har lite varor.

Men gillar det där. Det här är ändå en självvald landsflykt och inget annat. Man får aldrig glömma det. Flabbandet får andra ta hand om.

Lillkatten plockar in sin femte näbbmus för dagen. Det skall plågas. Hon stolt såklart och utan känslor för en näbbmus, jag sitter här och lider och hör den där stackarn pipa för sitt liv. Tre av dom räddar jag och tar ut till kattens förtret. En lyfter jag ut som död. Hittills. För en som har svårt att hugga en julgran är det där inte så lätt såklart. Man älskar katten men inte dess handlingar. Jag antar det fanns dom som älskat en koncentrationskommendant på samma sätt. Rinner en annans handlingar över på den som bara älskar objektet som utför dom, men inte utför handlingarna själv? Handling: Att göra. Handling: Att motverka. Passiv eller aktiv. Moral är svårt. Så länge man inser att det är så klarar man sig rätt långt. Hindrar en åtminstone från att sätta sig på moralismens höga hästar och utropa sig som bäst.

Det hindrar iof inte massorna från att göra så ändå.

En fryst pizza står på menyn idag. Jodå, en sådan skall man väl klara av att bränna. För jag lyckas bränna det mesta. Har för bråttom eller glömmer bort. Är kanske inte så intresserad heller. Mat skall vara snabblagad. Helst inte av en själv heller. Ensam hade jag levt väldigt enkelt. Men inte klagat heller. Kanske får man whisky till det hela. Varför inte unna sig?

Men för att summera. En bra dag. Jag har fått rätt mycket gjort. Visserligen inte med full koncentration, men så är det oftast med fredagar generellt här. Det är också helt OK. I alla fall om andra dagar rullar på som de skall. Men oxdragarveckor också framöver. Det finns tid för koncentration . Det finns tid för vila. Ja kanske till och med lite tid för studiokalabalik. Gott liv i landsflykt helt enkelt.