Month: January 2022

“Jasså var han bara sextio...”. Ja “han” kan vara en “hon” också. En oroväckande trend i den egna tankevärlden som dyker upp oftare och oftare, när fler och fler som man ser som “gamla” är yngre än man själv är.

Skit också.

Liksom.

Ja visst ja, bloggen, tänker man här sittandes tillbakalutad i sin stol, mätt och trind efter lunchen. “Man borde skriva något“. Höger-axel-gubbe-prat. Djävlar sittandes där. Skriva saker fast man inte har något att säga. Som de flesta andra dagar alltså. Som en journalist. Så här kommer ännu ett inlägg utan något som helst innehåll.

Man borde lära sig spela gitarr. Eller keyboard. Eller munjiga. Det är liksom på tiden. För att kunna säga att man kan. Men man är för slö såklart. Skyller på projekt som behöver bli klart först. Som om “klart” vore uppnåbart.

Men håll med om att det är en rätt bra ursäkt för att inte göra något.

Musiker förresten. Hitar i ungdommen. Mediokra kompositioner när de blir äldre. Varför blir det så? Kräver svar. Paul Mccartney – svara! Jo, det finns undantag såklart. Benny Andersson lär väl aldrig sluta att spotta ut sig trallvänliga saker som fastnar i hjärnan. Ja och Ljungström.

Jag kryper ner i en tunna och rullar ner i Hylströmmen. Tänker mig en Naigrafallsbedrift. Hoppas bli intervjuad i tv och omskriven i rikspressen. Men fastnar mellan två stenar. Kommer inte ur tunnan. Får ropa på hjälp, Men inte kommer det någon och hjälper mig inte…

Sådär ser det ut i mitt huvud mellan kodraderna. Kan inte hjälpa det. En galning bor där inne. Eller också är det jag själv. Svårt att avgöra. Eljest är bara förnamnet när det kommer till mig.

Får höra att Lars-Åke Hedman bor i Bjuråker. Hmmmm… Måste titta. Ja och jo och ja visst gör han det. Men är 73 år. Pensionär han med alltså men lite äldre än mig. Känns som man borde åka förbi och knacka på. Föreslå att vi startar en klubb.

Dricker kaffe. Sisådär. Har inte lyckats komma till “fullt drickbart” efter att kannan gick sönder. Men har druckit värre. Så jag dricker och gnäller inte. Nöjer mig med att konstatera.

Bidrag utdelas till dem som inte har förmågan att binda sitt elavtal. Man kan inte göra annat än att sucka faktiskt. Sex miljarder hade räckt till mycket annat bra. Sjukhussängar. Barnmorskor. Sådant. Reglera mera. Den som inte binder får skylla sig själv. Ingen skillnad på det mot att satsa på en aktie som går ner så att man förlorar insatt kapital. Spelar man så får man vara beredd på att förlora. Jag antar att de styrandes slutsats blir att kommunernas veto i kärnkraftsfrågan försvinner. “Låt Kina och Ryssland kontrollera energimarknaden” skallar ropen. Ibland, eller ganska ofta, har vi inte de beslutsfattare vi förtjänar. Men det är som melodifestivalen, “rätt låt” vinner sällan när folket skall bestämma. Ändå är just demokratin det bästa instrument vi har. Men bara för att allt annat är sämre.

Det där parserkodandet börjar närma sig sin fulländning. “ÄNTLIGEN” ropar rätt nöjd ocool gubbe. En riktig kamp har det varit. Men nya slag återstår efter den här segern. Det här att skriva om, alltså ställa sig på minus, innebär att hela färden handlar om att komma till den punkt där man befann sig förut. Nollpunkten. Oinspirerande. I alla fall om det hela tar flera år att genomföra. Jag lovar. Man får bita ihop för att inte dö av leda. Allt hopp står till den där noll-punkten. Kan man nå dit till hösten?

I Ovanåker fanns det en hypotisör en gång i tiden som kunde förvilla folksamlingar ordentligt. Hörde en hel del historier om honom och om jag inte minns fel så fanns/finns det en liten skrift om honom också. Historien om honom kommer så att säga direkt från hästens mun, dock inte hypnotisören själv. Någon som orkar och har någon som lyssnar får berätta den för massorna. Väl värd att berätta den historien nämligen.

Det finns inget som går upp mot att gå ensam genom en stor stad om natten. Det är konstigt. Men i det där är man mer ensam än någonstans annars. Fungerar inte i en skog. Där känner man sig delaktig i något större. Bara en av andra i den där skogen. Men i staden, där om natten, ja delvis på dan också, då är man bara solitären. Mer ensam än när man sitter här ocool och gammal på en kulle ute i ingenstans. Konstigt. Men en ljuvlig känsla också. Längtar efter det där ganska ofta. Sätter ens självkänsla på plats liksom.

Här är det annars lill-katten och jag. Mest jag. Det påverkar en det också. Antagligen till det sämre. Men det märker man såklart inte själv. Inte ens när man skriker “dra åt helvet” åt någon som förvillat sig hit. Men nåja, så långt har jag inte kommit på min resa. Brummar inte ens. Det där återstår. Men det kommer säkert…

“Ready” or “finished” does not exist. Still we work every day trying hard to reach the points when we can say we are done. But everything is unfinished and will stay unfinished and that is OK.