Month: January 2022

Är på idag. Lillkatten (och storkatten) har somnat däremot. För ärlighetens skull har de varit rätt på de också fram till insomningen.

Nu är det kanske inte så mycket bevänt med en gammal man som mig när han är på. Så kan man såklart tycka. Lutar väl åt det hållet för egen del med. Men på är på och inte av, trallar man i sin ensamhet. Det där sista ett tämligen skamlöst försök att få upp statistiken på Spotify. Nåja försöka duger. De där smygförsöken har däremot aldrig fungerat tidigare.

Vi betalar 34 öre per kilowattimme el här. Gissar att de flesta Moderater/Liberaler/SD-brunisar också skulle kunnat göra det. Om man bundit sitt elpris istället för att satsa på spekulation. Jodå, visst är det väl det när man kör med ett rörligt pris? Man spelar på den s.k. marknaden. Ett rovdjur som högern dessutom själva har släppt lös och som man enligt mitt tycke visserligen skall vårda och mata ne också ha i strama tyglar. Gillar nämligen modellen vi har i Sverige att balansera på knivseggen mellan socialism och kapitalism. Och visst har det fungerat genom åren. Ingen kan väl påstå annat.

Jo det tillkommer skatter och nätavgift på den där elkostnaden. Men under en spänn är prisvärt för el tycker jag.

Bil brummar igen. Behövdes lite el till det också. Tog tre timmar. Får nog göra ren batteripoler. Helt slut verkade batteriet inte vara. Men väntar till torsdag med det. Man lovar sju varma grader. Nätbrynja och skiftnyckel. Ute.

Annars vill jag egentligen ingenting. Egentligen ville jag bara meddela att allt är bra och gott här på kontoret och att kodarmusiken just nu är

Liksom.

Världen är alldeles röd där ute över snöklädd kulle. Troligen handlar det om världens undergång. Man vill fotografera. Varför vet man inte ens själv eftersom det är aningen dumt att försöka bevara något minne nu när världen skall gå under. Men det är röda över snön fascinerar ändå. Blod över världen liksom. Profetiskt. Jag står där och ser på. Skiter i fotograferandet. Väntar på blixtar och han/hon/det/guds domedagshand som kommer (dundrande) ner genom molnen och pekar mig anklagande rakt i nyllet som om det nu var jag som var ansvarig för all skit. Ja allt rinner ju neråt så helt förvånad vore man ju inte. Syndabockar behövs.

Man försöker minnas de där styckena i bibeln om de sista dagarna. Men trots genomförd konfirmation så kan jag bara frammana bilden av något eldsprutande från himlen och hav av blod. Något som säkert inte ens omskrivs i “skriften“. Eländet är det visst ändå och eländigare blir det.

Fast om det är dags för undergång så har det väl med “månglarna i templen” att göra helt säkert. Dom borde vi ha kastat ut för länge sedan. Jag är dock lite osäker på vilka de är. Annars hade jag nog tagit tag i saken på egen hand. Sparkat ut et gäng.

Fast allvarligt talat så är jag inte så mycket för våld. Inte annat än verbalt i alla fall. Men det är väl inte de flesta som har en kärnvapenknappar att trycka på heller antar jag. Inte ens de som säger åt dem med knappen att de skall trycka på den erkänner sig som våldsverkare. Ja och “månglare” är de väl inte heller. Oskyldiga hela bunten. Pekar åt höger och säger “det var han“. Eller “hon“. Kvinnor är inte de fredsivrare som somliga försöker få dem till.

Aktiesparare är nog månglare däremot. Ja om man kollar upp “månglare“. Och inte gör de väl de så mycket nytta. Kanske borde de fördrivas. Man får fundera på saken. ICA-handlare är väl också en slags månglare men honom/henne kan man ju inte fördriva. Eller kan man? Fördriva., Starta jordbruk. Bli självförsörjande. I den ordningen. Ungefär.

Funderar vidare.

När jag skall hämta K i går så startar inte bilen. Jodå. Stått några dagar. Dåligt batteri redan förra året. Inte bättre i år. Inte oväntat alltså. Man får ladda idag och försöka igen ikväll. Turligt nog kunde K gå hem själv igår. Fick helt gratis motion efter julen. Backen hit upp till det stora gula huset på kullen är definitivt inte att leka med. Speciellt inte efter julmat. Vägen hit heter ändå “Brattbergavägen” eller “brantbergavägen” om man moderniserar ett gammalt namn. “Bratt” är väl ett jäkligt fint gammalt ord som varje utförsåkare borde slänga sig med i backarna. “Fan vad bratt det var idag” kan dom säga inna de kastar sig ut. Är man sen en brat, och de är ju ofta de de där typerna, ja då kan man tänka på och diskutera likheterna mellan orden över en öl under kvällens after-ski.

“after-ski” och liknande uttryck är sådant där människorna i framtiden kommer att skratta åt oss för att vi använder idag. Jag om det röda där ute nu tillåter en framtid. Om inte just det är han/hon/det/guds skratt åt just det där. Det sista skrattet.

Undergång förresten. Fågelinfluensa. Ryssland. Ukraina. Kina. Amerika, NATO. Och aktiesparare. Kanske vore det lika bra.

Fast vänder jag mig nu om så är faktiskt snön där ute vit igen. Inte röd. Jo det kan ju bero på ett annalkande blåsväder det där också. Dom där partiklarna i luftlagren uppblåsta dit, de som fångar lyror med fotoner och kastar dem i nya riktningar. Väderstationen den har frusit fast. Så jag kommer inte veta ett dugg om blåsväder. Om jag nu inte går ut. Men det verkar ju helt onödigt.

Lever man imorgon så vet man.

ps Om undergången nu inte blir Corona-inställd pga för många deltagare i spektaklet. ds

Näpp, örsker inge mer. Inte i dag ä. Det får räcka så här. Vakner man imöra så får man ta tag i saker då istället. Eller igen.

Jodå, sådär prater man i Ovanåker. Jolligt låter det! Men dom flesta där är bra människor i alla fall. Undantaget en hög religiösa.

Men tufft ändå.

Sex grader kallt ute. Ingen fara alltså. Men JAG fryser ändå. Jo tjugotvå plus där jag sitter. Är väl någon vind där ute som letar sig in i någon springa. Söker mig. Hemsöker mig. Plågar mig, en enkel programmerare med åldern inne.

När gamla skolor byggdes (ja dom var nya då…) fanns det gott om brännved. Dessutom spelade det väl inte så stor roll om några lågavlönade “lärarinnenuckor” med utbildning som kall och ungarna frös lite heller. Dom skulle ju lära sig veta hut. Ja lärarinnorna kanske redan hade lärt sig veta hut, vad vet jag. Men skämmas bort, nope, det skulle dom inte. Alltså byggde man som man byggde. Billigt, dragit och dant.

När centralvärme och billig oljeeldning kom var det inget problem det där heller. Det vara bara att vräka på. Men sen kom oljekrisen. Ja och då tilläggsisolerade de som kunde. Gamla skolor, ja dom, var ju kommunägda och dom vräkte på med olja utan åtgärder i alla fall tills pengarna tog slut och man var tvungen att lägga ner alla fina byskolor.

Fast kanske var det mer tiden. Och kanske är jag bara orättvis. Huset har nu stått här i över hundra år nu och inte är det väl något större fel på det ändå. Så slutklagat på de yttre faktorerna. Fryser man så får man väl ta sig en joggingtur så att man får upp värmen. Svårare än så borde det inte vara. Men hatar att frysa.

H A T A R ! ! !

Fast prognosen den säger varmgrader i veckan. Tyvärr får aldrig de där varmgraderna samma effekt som man hoppas på under vintern. Man fryser mer istället. Oklart vad det beror på. Men definitivt ett faktum. Pratade med en man som sa att det där är något som kommit med åren i hans hus. I början som nybyggt var det aldrig så. Men nu trettio år senare upplever även han effekten, definitivt. Fördröjningen innan värmen ute når insidan efter en kall period borde undersökas grundligare.

Men tack och lov så finns vi på en kulle. Det mesta av kylan rinner nedåt. Till andra frusna stackare. Fyller upp där först med tung kall luft innan den återigen skvalpande närmar sig oss här uppe. Men vindarna är det alltså inget att göra åt. I alla fall inte annat än att tacka granarna som står där och beskyddar och vakar runt omkring oss.

Men allt hopp står mot Vasaloppssöndagen. Inställt eller inte så vänder allt där.

Så det så.