Categories
Betraktelser & Berättelse

Första sättningen

Smygarn kallade vi honom. Han var från Bollnästrakten. Vi gick i samma klass på gymnasiet. Gitarrist I den första bandkonstellationen. Innan någon över huvudtaget (egentligen) kunde spela. Åtminstone en hel låt. Eller åtminstone samma låt samtidigt. Då när min förstärkare var en gammal bandspelare ärvd efter brorsan och en egenihopsnickrad högtalare. När Esters trumset var en virveltrumma och en baskagge.

Men smygaren? Jo han smög fram. Därför fick han heta det han hette. Tror han vad från Landafors. Rökte inte vanliga cigaretter som oss andra. Hans luktade sötare och var hemrullade. Ju fler han rökte ju mer smygande blev hans gång och desto längre blev hans solon. Efter några vändor försvann han. Tror han blev Peps Perssson senare. Var den skånska dialekten kom ifrån det vet jag inte. Men lika som bär var de.

Sluggo sjöng i den här uppsättningen. Han kunde inte spela något instrument. I alla fall står han där med en Shure mikrofon som jag ägde. Det där har jag inget minne av. Men den där mikrofonen var väl kopplad till den där bandspelaren den med så sången hördes väl aldrig. Senare skulle jag plåga hans vänsterhand så att han klarade av barreackord. Blod och tandagnissel men till slut satt det. Han avföll till dansbandsmusiken sen. Kär i guldfärgad Les Paul. Proffs.

Per på bas har tydligen både bas och förstärkare när bilden tas. Han fann kvinna och satsade på henne sen när vi andra fortsatte. Gud tog henne ifrån honom senare tror jag. Troligen som en gåva till Per. Vinstlott för honom och kanske för henne.

Själv tar jag bilden. Som vanligt. Min Gretch står lutad mot “förstärkaren”. Metallicgrön och skön. Oj så jag älskade den där första plankan. Eller egentligen inte. Jag älskade nog mer det den gjorde mig till.

Vi är i skyttepaviljongen här. Per hade kontakterna. Vi fick repa där. Inga stora pengar bytte ägare i det. En hundring kanske. Skyttepaviljongen användas till skytteföreningens fester. Den låg långt ut i skogen efter “Faluvägen“. Dans och samkväm. En snabbis med skyttekompisens fru bakom någon buske. Sådant. Liv för dem som var med i skytteföreningen.

Troligen har jag hoppas av gymnasiet här. Lämnat den där ekonomiska linjen som inte alls var mitt val. Gjort ett år som sångare i Zigana, Alfa, under det året. Så nära att bli danspjatt jag med. Men storböndernas söner, de andra i bandet, hade råd med grejer. Det hade inte jag. Så jag lämnade. Var väl tvungen. Slutade lifta veckovis Alfa – Edsbyn och tillbaks.

Men kanske är det här strax före. Troligen är det så. Om en månad står jag på Träförädlingens golv och träffar den skräckinjagande Ragnar för första gången. Han som sätter mig att måla den där maskinen. Möter verkligheten men överlever vistelsen tack vare att jag bestämt mig för att bli rockstjärna. Jodå, jag var så säker på det. Jag vet allt om att vara en Wannabe rockstjärna. Men tar mig vidare till slut. Frigör mig frånm de där drömmarna. Det går allt för många wannabe rockstjärnor kvar i de små byarna för att jag också skulle kunna få plats i deras trånga krets. Nej jag föraktar inte det där. Säjer HEJA. Världens bästa band som ingen har hört talas om” som Charlie skaldar och det är ju precis så det är. Så länge drömmen finns där är “wannabe” och att bara finnas OK. Kanske också bortanför och förbi den om man är ihärdig nog.

Men blev inte rockstjärna alltså. Blev bara en vanlig gubbe till slut. Inget återvändande i triumf till Edsbyn i limousin. Nope. Men lika bra var det då alltså att man åkte ifrån den drömmen. Man lärde sig det. Jag hade aldrig klarat av det där livet. Är för mycket på. Man måste lära sig ta innan man kan ge allt. Om inte har man till slut inget kvar att ge och att gå under är den enda räddning som återstår.

Men nyfödda här alltså. Det luktar bäbis om oss. Puder och blöjor.

Jompa och Snöken finns inte med här. Dom tillhör en annan bandkonstellation. Kanske är det redan till vintern efter den här sommaren som vi försöker smälta samman de både banden till ett. Jompa och jag som vatten och olja. Båda vill bestämma. Det går såklart inte. Inte en chans. Kaboooom så är vi två delar som aldrig igen gör ett försök att återförenas. Ändå vandrar vi nära varandra allesammans. Som ett.

“Längtar du tillbaks?” frågar någon. Inte en sekund måste jag såklart sanningsenligt svara. Men människorna. Drömmarna. Ja allt det där kan jag längta efter. Fast allt var svårare under den här tiden. Det var svårare att leva. Eller kanske var det för lätt. Men längta tillbaks… Nej det ligger inte för mig. Glad att jag fick vara med den här dagen i skyttepavilljongen är jag dock. De andra dagarna, repen, spelningarna, bråken också. Utan allt det där hade jag varit halv idag. Nu är ja väl åtminstone nära 80% strecket. Nog så.

Jompa är borta för alltid. Om smygarn lever det vet jag inte. Men Per (inte helt säker), Sluggo och Ester lever. Det vet jag. Ja och jag med. I princip i alla fall. Men gubbar hela gänget nu såklart. Vi har alla redan genomlevt den större delen av våra livsöden. I kamp och glädje. Orkar kanske lite till. Men alla befinner vi oss till och med för långt ifrån varandra mentalt för att ens gå på varandras begravningar. Den dagen det nu sker. Men vi möts i bland. Säger hej i en kassakö. Delar så mycket liv där i minnebankerna. Men “kul och ses” och ett “hej” är det som finns kvar uppe på ytan och är det vi säger till varandra innan vi var och en går vidare till vårt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tackar för ännu en dag

light sea dawn landscape
Photo by Alexandr Podvalny on Pexels.com

Ljus i öster. Sol på väg bakom berget. Men mörker ännu över kullen. Det känns som en måndagsmorgon men är fredagsmorgon. Det är ingen ordning på ledighetsdagarna och därav känslan av förvirring. Ingen ordning alls. Man får krampaktigt hålla styrkurs med hjälp av almanackan. Eller däremed åtminstone hålla reda på vilken dag det är så att man vet om affären är öppen eller ej. Om det kan komma post. Som behöver hämtas. Som kräver rörelse.

Fast dagar i mitt liv. Inte har det varit stor skillnad på dem under de flesta av år. Jag har jobbat både på de stora och de små dagarna. Fast nu igår var jag ledig. Något har hänt. Den sista tide har jag uppskattat de där dagarna av vilotid. Dagar när man kunnat gjort annat än att bara “knappa på”. Förfallet. Antagligen.

Varmgrader föröver och med dom vilda vindar. Vår orkansäsong ligger under den här tiden. Men det är byvind bara det där aggressiva. Medelenergin är ändå ganska låg. Det är inte det där potenta vrålandet som vid storm. Då man sitter inne och hukar. Går ut först när det mojnat och hoppas att skadorna på det man påstår sig äga inte är värre än att det går att hämta igen.

Charles Dickens huvudperson går mitt i natten förbi mentalsjukhuset. Han minns ett besök där och kvinnan som väntade sig ett dagligt besök av drottningen på en kaffetår. Dickens huvudperson, har drömt nästan samma sak under en av sina drömmar. Eller ännu mer utspacade saker. Där i natten känner han därför samhörighet med de intagna. Lika för lika. Vi ståt inte så långt ifrån varandra som vi ibland tror.

Jo, nog är drömmarna galna allt. De som de flesta har. Ju galnare drömmar man har om natten desto friskare är man i livet och i dagen antar jag. Lev ut nattens frihet i tankar och bojor och möjligheter så att du klarar av dagens begränsningar åsatta på varelsen, den som är du och jag, fastbunden i universums lagar.

Fast jag minns sällan mina drömmar. Antagligen lika bra, De få jag minns får mig alltid att fundera. De jag föddes med får mig att tro att min tid före födelseögonblicket var en bostad i helvetet. Mardrömmarnas och kallsvettens och “hjälp mig” som sällskap in i barndom.

Fredagsställer mig på vågen i ett försök att nå normalitet. Kräver mod. Sju kilo julöverflöd. Inte helt oväntat. Måste hanteras. Av erfarenhet vet jag att några av de där kilona är vätska (läs julmust). Den sipprar ur av sig själv över tid. Man behöver bara vänta. Men kvar ligger kilon som man måste anstränga sig för att bli av med. Varje år. Mitt i bästa semeltiden. Tyvärr. “Beach 2022 her I come” ropar man såklart entusiastiskt och drar in magen så länge.

Men en helt vanlig vardag i dag alltså. Fredag. Man bör jobba. Så här sitter jag. Redo med en kopp te och lillkatt. Behöver bara tända ljus och starta utvecklingsmiljö för att komma igång egentligen. Mail. Sociala-medier-läsande. Allt det där är avklarat. Så vad väntar man på. Sämre tider? Nej man väntar inte. Man tänder ljuset och kör!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Att “törgå”

person standing in pathway
Photo by Lisa on Pexels.com

Backa-Jan skulle väl varit här med en låda semlor redan vid det här laget. Jag kommer alltid att sakna de där första som bara liksom dök upp en dag och framförallt hans skrockande när han äntrade dörren här på kontoret med lådan i handen. “Kaffe med mjölk”. Jodå. En kanna. Eller två. Innan han drog iväg och fikade på nästa ställe.

Ibland bar jag ute på mina promenader när Janne kom hit. “Är du ute och törgår” var kommentaren när jag kom hem en sådan gång. Att “törgå”, eller “torrgå” alltså promenera utan mål, gå utan någon nytta med gåendet. Ett bra uttryck. Törgår, ja det är vad man gör och fortsätter göra. Så ser du mig efter en väg utan bil i närheten så vet du att det är det jag gör. Står det en bil i närheten så har den gått sönder. Troligen.

Så pratar man i snobbiga Järvsö alltså. Bonnläppar med slalombacke.

Här upp pratar vi rikssvenska uppblandat med en del “snöger det” (“snöar det”) och andra spännande uttryck. Bevis på att vi befinner oss utanför tullarna.

Dialekter är försten härliga. Inget man skall träna bort.

När en del släpper en ny musik så hamnar dom i tidningen och intervjuas i lokalradion. Ja vissa hamnar till och med på rotation hos lokalradion. Jag undrar lite varför det alltid är samma personer. Borde det inte finnas en hel hög nya unga artister som vill synas? Nejdå. Jag talar inte i egen sak här. Själv är jag helt nöjd med läget som det är. Men tycker alltså det är synd om dom som vill synas. Speciellt unga. Jag var själv en sådan en gång. Ung alltså. Med vilja att synas. Nu gammal . Inte den viljan. Befrielsen.

Fast uttrycker man att man inte är intresserad av fame and fortune så tror en del att man ljuger. Så förbannat rotat är det där i samhället. En sådan förbannad livslögn. I det lilla finns glädjen och sanningen. Sådant lär man sig. Allt det där man sägs skall längta till leder bara till ofrihet. Ju längre bort från allt dylikt, desto friare är man. Serru! Problemet är att man måste bli gammal för att fatta och sen tro på det.

Jämvikten är allt.

En vind drar över kullen idag. En kall satans vind. Alltså fryser jag. Jo utan vind också. Men mer nu. Mycket rent utav. Vinterhelvete. Borta är upplevelsen av sköna pudersnö-skottar-mornar.

Shuntar upp. Hulken står och hoppar. Pelletsintaget i hans mun är som en flod som kastar sig ut för en bergssida. Woooooooffffff. Men. Värmen tiltar. Inne. Jag fryser lik förbannat. Har jag sagt “vinterhelvete“? Kan hur som helst ändå inte sägas tillräckligt många gånger. Snälla Vasaloppssöndag kom till oss. Avsluta det här.

Posten vill ha +300 spänn för att ta in ett paket med en lysdiod a sju kronor. Upprättande av tulldeklaration. Död åt dom. Men man behöver inte ens lyfta ett finger för att den önskan skall realiseras. Dom sköter det så bra själva. Idioter. Man får leta några bilder på höga chefer där och göra piltavlor så man får avreagera sig.

För övrigt tror jag att det däremot tog slut på saker att klaga på i och med detta. Lovar dock inte att mer gnäll inte kan uppstå senare.

Nu skall jag knappa vidare…

Categories
Musik

Bob Dylan Nobelföreläsning | Svenska Akademien

 

Bob Dylan under sitt första Stockholmsbesök 1966. Foto: Ronny Karlsson/DN/TT © THE NOBEL FOUNDATION 2017. The Nobel Foundation has not obtained the right to assign any usage right to the Nobel Lecture to any third party, and any such rights may thus not be granted. All rights to the Nobel Lecture by Bob Dylan are reserved and the Nobel Lecture may not be published or otherwise

Source: Nobelföreläsning | Svenska Akademien

Categories
Böcker

Senast lästa bok (Aftonen och morgonen

Aftonen och morgonen av Ken Follett

Har man läst “Svärdet och Spiran” så måste man väl också läsa den här också. Skam vore det väl annars (på torra land). Och visst det är en bra bok. Follett är och förblir en mästare, Men någonstans skaver det lite. Känns det inte som om den är skriven efter en mall? Valfiskmodell och allt det där. Jag föredrar lortighet, överraskningar, passion och fyrverkerier framför perfekt och bra. Men läsvärd. Visst. Mycket. Våra vikingar förekommer flitigt i den och man får skämmas (lite) för vårt äckligt brutala ursprung.

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Oxdragarveckor

ethnic farmer with bulls plowing land in countryside
Photo by Mehmet Turgut Kirkgoz on Pexels.com

Några dagar kvar sen startar oxdragarveckorna för de flesta. På med oket bara och börja dra det tunga lasset under svettiga dagar ändra fram mot påsktider då det åter finns hopp om en ledig dag eller två.

Själv välkomnar jag såklart det där. Vanliga veckor. Härligt långa (i teorin) veckor. Timmar som kan användas och brukas till utveckling. HURRA!

Men påsken infaller under mitten av april i år så det är väl ingen större fara för någon egentligen. Med ljuset kommer tidens hastighetsökning. Tjooooooooaaaaafffff så är det påsk liksom.

Fast så mycket oxdragande är det väl inte här. Mer utförsåkning. Pulka ner för backe. Skidor nerför opistad tämligen brant fjällsida fylld med lössnö. Njutning. Men varför inte. Man får unna sig.

Men att vi hänger upp året på religiösa högtider fortfarande 2022 är väl rätt sorgligt. De flesta av oss har väl än slutat tro på tomten. Vi borde definitivt gå tillbaka till mer vetenskapligt upphängt firande. Solstånd och annat fint som förenar oss över hela jordklotet. Kyrkan har stått för tillräckligt mycket ondska. Fel. Kyrkans företrädare har. Frågan om det inte är just där som själva ondskan har sitt ursprung. Med det sagt så finns det många människor som gör gott i den världen också. Men de är, märk väl, få.

Så för min del. Riv katedralerna. Bygg hem för hemlösa och obemedlade på deras platser. Varför tycker jag så. Jo, därför att de ondskefullaste människor jag träffat i mitt liv har varit verksamma i den där världen. Om man inte har den erfarenheten själv är det bara att iaktta historien. Inte fan har kyrkan och religionerna gett mänskligheten mycket tröst. Mest herrar som skall tjänas och tunga kors som skall bäras av vanligt folk har kommit därifrån.

Åt helvete med det där.

Måste hämta mig några bondkakor…

Nu hämtade. Bättre. Men det krymper i burken. Orrrrroande.

Här på kullen finns inga kyrkor eller altare. Fast en kyrka skulle i och för sig göra sig här. Men det finns redan en i Los. Av trä. Lätteldad.

Men med kyrka eller inte. Livet på kullen är gott. Hade jag förresten pengarna så skulle jag bygga ett torn. Möjligen två. Mer glastak. Sen kunde man ligga där i tornet under stjärnklara nätter och studera stjärnorna och förundras över guds universum. 🙂 Nåja. Vårt. Han/hon/det/gud allt det där vettu. Inga prästuslingar behövs som mellanhänder där.

Los förresten. Många skriver “Loos”. Hittepå såklart. Finns ingen som helst substans i det där. Dumheter! Kanske prästen som kommit på det. En bulla har utgått att en mycket oansenlig by skall få ett till “o” i sitt namn för att bli ännu mer bortglömd så att ingen längre hittar dit.

Försök mata in “loos” på er GPS så får ni se. Idioter!

Korkat.

Det fin sviktigare strider.

Fast nu känns det ändå som om jag lyckats reta upp en och annan. Det kallar jag dagsverke. Japp. Utfört redan innan tio på förmiddagen. Effektivitet!

Men nu har jag inte tid med er mer. Dra åt helvete alltså. Men gör det med ett 🙂