Month: January 2022

Vaknar alltså till en ny dag. Grattis liksom. Startar en tvättmaskin och fyller pellets och brygger te. Ja duschar och äter frukost och matar katter före det. Rutiner innan man kör igång. Allt det där man inte ens ägnar en tanke åt men som man uppskattar (ja faktiskt) om det inte finns där.

En månad sedan julafton. Tid som flyger iväg med en, ja man är som en pappersbit i den där tiden, schoooooof, så är man någon annanstans. Får ta det som det är. Jular som inte är som förr. Magin är borta. Tid som går så fort under några lediga dagar är det som återstår. Tamefdan om det inte också var magiskt att fylla pellets där under julnatten också förr. Jag brukade gå ut och stå där och titta på stjärnorna och prata med småtomtarna efter fyllningen. Kände den där kraften av många människor i ro. Inget finns kvar.

Fast dags att tänka på dylikt nu. För de som lever kommer en ny jul nästa år. Med nedstängningar eller utan nedstängningar vet ingen. Man får lyssna på den som tror på lika som i år. Precis som med vädret, ett annat slumpartat fenomen, så blir det oftast mer av samma dvs det man har. Allt tar längre tid än man vill att det skall göra utom det som man vill hålla kvar som är som en isig slalombacke man far utför.

Kan inte säga att man blir direkt upplyft av Facebook såklart. Sett en bild på Sluggo, som ser lika gammal ut som jag, ja vi är defakto lika gamla, så konstigt är det ju inte, och lärt mig att en annan musikkamrat skall transplantera en lunga. Ändå känns det bra på något sätt att ha alla de där människorna lite närmare sig. Jo, så nära någon en Facebookvänskap nu kan komma. Här i Los är det annars helt tomt där. Kan längta. Den där dualismen i mig att vilja finnas bland människorna men ändå offra just det för att kunna leverera det jag vill leverera har jag aldrig förstått mig på. Ändå har den funnits där sedan jag var barn. Men jag antar att det egna jaget är det svåraste av allt att begripa sig på. Antagligen en omöjlighet. Om man inte står i andra skor. Om andra tror man sig veta och förstå.

Skit samma.

Fat i det mesta är det såklart enklare i en liten by. Man behöver inte vara speciellt intelligent för att vara intelligentast. Man behöver inte vara speciellt snygg för att vara en snyggaste killen eller tjejen, Ja och så vidare. Egentligen räcker det långt med att kunna köra bil och flabba. Oftast räcker det med att flabba för att bli upphöjd.

Insikt som såklart gör att man vill flytta nu på en gång. Men inte gör man det inte. Man trivs ändå här på sin kulle. Men väljer singulariteten och låtsas att man inte finns.

Bitterhet eller observationer. Ja det får läsaren avgöra.

Men en ny dag har man fått sig tilldelad. Det känner jag glädje över. Ingen ny dag i livet tas som en självklarhet här. Men att använda en värdefull dag åt bloggskrivade är väl som att spotta på den. Mot arbetsuppgifterna alltså.

Jag är svårstartad. Men lyckas ändå komma igång med nästa projekt ikväll. Det är nästan rekord. Sen tänker jag att jag skall uppdatera en av Raspberry Pi maskinerna som snurrar här i huset. Får för mig sådant ibland. Fråga mig inte varför. Men gör det. Uppdateringen går bra men när jag skall återstarta den så kommer den inte igång igen.

HELVETE!

Men generellt så är det alltid dom där RPi’arna som är den svaga länken. Det är där det händer saker hela tiden. Om det är SD korten eller vad det nu är det vert jag inte. Irriterande är det i alla fall och jag har fått fler kvällar än den här förstörd av det där.

Man kan i alla fall glädja sig med att man har enheterna snurrande på promenadavstånd. Man behöver i alla fall inte åka tio mil och klättra upp i en femtio meter hög mast och fixa dom. Alltid något liksom.

Men man hoppas man tog en backup innan man lämnade de där enheten sist man installerade sina grejer på den. Helt säkert är det inte. Men någon image som i alla fall inte är urgammalt skall väl ligga och skräpa på någon disk någonstans.

Fast det som retar är såklart att det inte fanns någon som helst anledning till att göra den där uppdateringen. Allt snurrade hur bra som helst. Tills en (dum) tanke poppade upp i mitt huvud då alltså…

Nåja. Får väl klara mig utan frys/kyl temperaturer och lite annat till imorgon. Överlevnadsbart känns det som.

Annars en utmärkt kväll alltså. Ja och eftermiddag. Anglosaxisk veckostart.

Men lägger ner för idag. Tar tag i saker imorgon. Om man får en mogondag. Jag tar den aldrig för given. Troligen med rätta. Men om den kommer så vandrar jag ner för trapporna med ett leende och med tacksamhet till livet. Jodå, gokänslan finns där när jag stiger in på kontoret. Att vara älskad. Omtyckt. Hyllad. Inget av det har med den känslan att göra. Inte ett dugg. Bara den egna sinnesstämningen. Åtminstone där är jag helt osårbar. Pansarklädd. I allt annat som en nakenhund i en isvak.

Ont i huvudet och sådär lagom förkyld. Dock är Covid-19 test negativt. Man får ändå hålla sig i skinnet. Av respekt för de andra. Er. Men går ner och sotar pannan/Hulken. Matar fåglarna. Sätter mig på kontoret och jobbar. Ja i alla fall fram tills nu när jag alltså bloggar.

Annars har det mest varit sova i helgen. Jag har sovit som ett barn. Ren slöhet eller också behöver kroppen sina resurser och krafter till annat. När det gäller mer slöande lyssnar jag alltid på kroppen. Troligen vore det bättre om man lyssnade också när kroppen ropar “motion“. Men då, när det händer, och det gör det dagligen, då blir man lomhörd som fan. Hör inte. Är nära de dövas skara.

Men tänk tamefan att januari börjar gå mot sitt slut. För en vinterhatare av rang som underteckna där det något man bör fira. Men februari är en snöskottarmånad. Ja och det kan vara en riktigt kall månad också. Men förra året poffade februari bara iväg som en brakskit. Man hann nästan inte ens lida. Hoppas på samma utveckling i år. Mars är iof också en riktig snöskottarmånad men allt blir enklare när ljuset finns där och ökar för varje dag som går.

Råkar logga in på Facebook av misstag. Tänker mig att jag skall aktivera det firmakonto jag har där men lyckas aktivera det privata kontot istället. Stannar kvar ett tag och ser om jag kräks tidigare eller senare. Men känner ett sug efter det sociala. Det är såklart ömkansvärt om det då är bara Facebook som står till buds. Men så är det såklart här. Kors och krypande och allt det där. Allt där är som man aldrig har varit därifrån.

Får aktivera företagets konto på Facebook idag istället. Man undrar såklart var man kommer med i nu den här gången. Många konton är det. Hjärnan är inte alltid med. Krymper varje dag.

Grejen med allt det där är att man som säljande företag måste synas. Som privatperson behöver man då inte nödvändigtvis det. Tänker jag. Men sen har jag ändå alltid gillat människor. Kan inte hjälpa det. Hade varit bättre om jag inte gjort det. Men människornas vardag och kamp men mest det där osynliga vardagliga, har alltid intresserat mig.

Tänk på alla bokrecensioner man skrivit i sitt liv. I skolans alla stadier har man lämnat in de där texterna. Men vad har de tjänat till? Jag kommer aldrig att förstå. Hade man valt språk på universitet hade man till och med gjort det där i enlighet med vetenskapliga metoder. Vad menar författaren? Varför gör personerna i boken si eller så? Vilka är de stilistiska greppen? Jag tror att de som dansar har kommit på något. De sätter sina kroppar i rörelse till musiken istället för att läsa och analysera varför. Fast antagligen har jag inte fatta något alls. Som vanligt. Men läser på (och bara det) tills och om jag gör det (fattar).

Tar en Alvedon och knappar på*