Month: January 2022

Fredag. Veckoslut. Skall försöka bli “klar” med dokumentationen så att jag har “roligt” att se fram emot nästa vecka. “roligt” är en ynnest inget man kan kräva.

Meat Loaf är död. Blir 74. Folk dör som flugor i åldrar som man känner närmar sig ens egen. Usch. För övrigt har jag inte haft någon större relation till honom. Jo hört lite låtar, men inte mer.

Liza Öhman (alltid lika glad) är också död. Hon blev bara sjutti,

Fan liksom. Man måste ligga i om man skall hinna med allt. Utrymmet för handling krymper. Fast det känns som man nyss börjat.

Men jag sitter här och skriver blogg jag. Kastar bort tid på ingenting. Dumt såklart. Men det finns något som driver på i det där också. Jag har svårt att slå ifrån mig sådant där som driver på. Följer gärna med i den ström det där skapar.

Annars ser jag mycket fram emot en helg i vila. Bra bok, lite godis, en whisky och en tallrik mat. Vem kan begära mer av livet? I alla fall om man dessutom inbillar sig att ens veckor har ett värde.

Känner starkt att jag måste ta mig ur tvångströjan jag sitter fast i just nu. Det här att bara skriva om kod istället för att skapa nytt suger verkligen. Har så många nya ideer jag vill realisera. Fler än kvarstoden av livet gör möjligt. Det svåra är alltså bara att välja vilka man skall satsa på. Men det blir nog bra med det. Jag har inga andra krav på verksamheten numera annat än att den skall gå ihop. Allt annat är bättre än väntat. Bonus. Behöver inte stå en enda dag till på knä framför investerare och be om pengar. Man befinner sig i “fuck off” delen av sitt liv. Ljuvligt.

Jaha, man har ju tagit den tredje sprutan, ja K också. Så hemkarntän avslutad. För mig spelar det såklart ingen roll. Min normala tillvaro liknar i alla fall en hemkarantän alla avseenden. Men K kan öppna biblioteket till byns fromma igen nästa vecka. Ja om ingen av oss blir sjuk, får symptom, innan dess. Eller hon.

Men jag har ju handlat så att vi klarar oss. Vi kan lika gärna fortsätta karantänandet ett tag till ändå alltså. Möjligen bryta om det skulle blir kris, alltså slut på godis.

Halvvägs i dokumenterandet. Den som går ett steg frammåt, även ett litet, kommer också framåt, och faktiskt fram till slut. En tröst för alla som flyttar en stor hög grus från ett ställe till ett annat utan annat än en liten sked som verktyg. Sådär som det känns.

Utan musik, ja då skulle jag inte överleva, orka, inte ens kunna gå framåt. Det viktigaste är nog musiken. Den som kan styra stämningar och pumpa kraft och energi när det behövs. En del har människor omkring sig som lyfter och bär när det är för tufft. Men i avsaknad av “ett gott ord om det som kommer ur mina händer” så duger musiken. Fast Leonard Cohen just nu. “En spricka, det är så ljuset kommer in“. Mästerligt.

Men tänk om man blev döv. Eller fick en stroke och blev liggande där utan att någon förstår musikbehovet som gör att man överlever. Ingen musik. Eller ännu värre – dragspel eller psalmer påhängda som en tyngd till en drunknande. Och sen inte kunna skricka… Mardrömmar.

Jag har under perioden lyft in gitarren in hit på kontoret. Tanken är att sätta sig och spela en liten stund ibland under dagen. Bryta knappandet och vila hjärnan en stund. Men det har aldrig riktigt fungerat. Synd för jag skulle behöva det där. Det och lite uppmjukande gymnastik under dagen. Får försöka igen. Man får aldrig ge sig.

Jag kände en tjej en gång som tyckte att jag såg “stark ut bakifrån men framifrån, nåja…” Man undrar vad hon skulle tyckt idag. Ja antagligen hade baksidan också gått bort. Då och där var jag i tjugoårsåldern. Tyckte jag hade stor mage och ville inte ta av mig på överkroppen bland folk. Tittar jag på bilder från då så var det såklart inte så. Hjärnspöken som levt kvar från en tid när jag var rund precis i ingången till tonåren. Uppriktigt sagt så är jag mindre bekymrad om magen nu när jag har en rejäl gubbkula som jag definitivt inte hade då. Lurad av sin egen hjärna.

Men musik alltså. Mitt knark. Min medicin. Självmedicinering visserligen. Men ändå. Utan. Ja jag har ingen aning. Hur skulle det bli. Dåligt tror jag. Ändå gillar jag såklart tystnaden också. Den totala tystnaden som man kan uppleva i en skog här uppe. Helst på vintern. När snöskoteråkarna sover. Avsaknaden av musik är liksom musik det också.

Men hemkarantän över alltså. Era böner hjälpte. ;-/

Vid sammanlagt sju tillfällen ska “äntringsstyrkan”, som de kallas, samlas för träning i hur regeringsarbete fungerar. De får lyssna till företrädare från departement, myndigheter och personer med regeringserfarenhet. Den tidigare moderaten Erik Kristow håller i utbildningen och är i dag anställd som senior rådgivare hos SD.

Source: Kristersson talar osanning om SD

Kusligt tycker nog jag.