Day: 3 January 2022

Så till slut en dag när det bara flyter på. Så sköööönt. Jag blir alltid aningens irriterad när flytet inte finns där. Man vill ju så gärna. Ja och är man sen trött på det. Men nu alltså. Fart igen. Otrött. Tillfälligt eller också tillbaks på banan. Just det återstår väl att se. Man hoppas hur som helst.

Musik igen. I öronen. Utan musiken inget liv. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan musiken. Den skapade och den lyssnade. Där är mitt knark. Uppåttjack och nedåttjack. Det är bara välja låtar. Gå åt det håll låten pekar. Musik är beat och känslor för mig. Jag är ingen analyserare av varesig ackordföljder eller textrader. Intag sker med barnasinne i behåll. Tänker fortsätta med det. Nästan allt fungerar. Åtminstone någon gång. Åt helvete med prestige och död åt alla uppnäsor.

Kodarmusik

Källa: Aftonbladet

Det tar ett tag att rensa inboxen här på morgonen. Orörd som den varit i flera dagar. Sen följa upp det där som händer, ja det tar ett tag det också. Det är mycket klingande och bubblande glas, kramar och raketer. Runt om på klotet. Alla är så glada och till synes lyckliga på de där bilderna. Alla sura miner får man stå för själv. Om man nu orkat frambringa ens en sådan.

Här har det mest varit vila. Som vanligt numera alltså. Sover, läser, äter, tittar å film. Ser bilder från New York och längtar. Sen bilder från London och längtar. Se bilder från… Ja längtar. Vart som helst med lite avgaser, sirener och puls.

Men det är som vanligt den här tiden på året. Stadspulsen drar i mig. Åtminstone under varje ögonblick när jag inte jobbar. Fast om sanningen skall fram har soffan dragit mer i mig än allt annat den här nyårshelgen. Det är med stor förvåning jag upplever att man kan sova såhär mycket som jag gjort de senaste dagarna och ändå känna sig trött när man “går och lägger sig”. Ja tycka det är skönt att slänga sig ner i bingen och dra täcket över sig. Otäckt är vad det är. Jävligt skrämmande.

Fast nu sitter jag här i alla fall. Van miljö. Kontor. Lysrör och brus från datorfläktar. Gammelkatten är med. Hon är på undersökarhumör. Genomsöker varenda vrå. Tycker väl det är för kallt och snöigt där ute. Ser ett kontorsbesök som en lagom utflykt under början av ett nytt år. Sällskap för mig. En kamrat. Hon är välkommen. Såklart. Lillkatt och gammelkatt tävlar om det där. Att hinna först ner.

Nu börjar snöperioden. Det skall ner några centimeter varje dag. Byggas på. Skottandet står jag för. Med några minusgrader på termometern så är det där en rätt behaglig syssla. Ett skoveltag pudersnö väger inte mycket och förflyttas från en plats till en annan med lätthet. Man står där mest och njuter. I alla fall om ingen brådska föreligger. Men sådant verkar vara helt bortrationaliserat i pensionärslivet. De bortskämdas tillvaro.

Tjugotjutvå. Mycket tvåor. Känns jämnt och bra. Den 22/2 i år antar jag att folk passat på med det dom vill passa på med. I alla fall om man gillar tvåor. Annars får man såklart avvakta. Leta sig en räcka treor eller annat. Accepterad vidskepelse i en modern tid.

Men nytt år Förhoppningar. Men mest för barn. För egen del vet jag inte riktigt. Finns det några ambitioner kvar? Eller är det bara trötthet? Visst är jag väl gott och väl nöjd med en skogspromenad. En god middag. Lite kodande. En ny låt då och då. Sådant. Behöver jag mer? Nope troligen inte. Jo och ja. Hålla sig frisk såklart. Grundförutsättning ett. Utan det inget liv.

1921 sågs som de “grusade illusionernas år” och 1922 var frälsaren. För många har väl 2021 ganska mycket så också. Dock inte för mig då. 2021 var ett kanonår. Men jag hänger gärna med på ett superbra 2022 jag med. Fast har svårt att greppa att det skulle kunna bli bättre än vad det är nu.

Hade farsan levt hade han fyllt 100 i sommar. Nu blev han bara sjuttio. Ett läkarbesök och man hade sett det där bråcket på kroppspulsådern son tig hans liv. Men han var ju så jäkla frisk och sjukdomsfri att det inte behövdes några läkarbesök. Nu screenar man det där. Åtminstone här i Gävleborg. Vettigt såklart.

Men 2022 känns i alla fall som ett bar år. Fast det har nog alla år innan varit också så länge man tänkt så. Det är sen, när man summerar, som man vet hur det blev. Oftast mest som livet är. Lite skit. Lite bra. Däremellan liv som tickar på. För de flesta av oss är väl det där helt OK. Eller borde vara i alla fall. Förnöjsamhet är såklart något man måste lära sig också. Vår bästa tid är nu. Inte imorgon. Inte igår.