Smygarn kallade vi honom. Han var från Bollnästrakten. Vi gick i samma klass på gymnasiet. Gitarrist I den första bandkonstellationen. Innan någon över huvudtaget (egentligen) kunde spela. Åtminstone en hel låt. Eller åtminstone samma låt samtidigt. Då när min förstärkare var en gammal bandspelare ärvd efter brorsan och en egenihopsnickrad högtalare. När Esters trumset var en virveltrumma och en baskagge.
Men smygaren? Jo han smög fram. Därför fick han heta det han hette. Tror han vad från Landafors. Rökte inte vanliga cigaretter som oss andra. Hans luktade sötare och var hemrullade. Ju fler han rökte ju mer smygande blev hans gång och desto längre blev hans solon. Efter några vändor försvann han. Tror han blev Peps Perssson senare. Var den skånska dialekten kom ifrån det vet jag inte. Men lika som bär var de.
Sluggo sjöng i den här uppsättningen. Han kunde inte spela något instrument. I alla fall står han där med en Shure mikrofon som jag ägde. Det där har jag inget minne av. Men den där mikrofonen var väl kopplad till den där bandspelaren den med så sången hördes väl aldrig. Senare skulle jag plåga hans vänsterhand så att han klarade av barreackord. Blod och tandagnissel men till slut satt det. Han avföll till dansbandsmusiken sen. Kär i guldfärgad Les Paul. Proffs.
Per på bas har tydligen både bas och förstärkare när bilden tas. Han fann kvinna och satsade på henne sen när vi andra fortsatte. Gud tog henne ifrån honom senare tror jag. Troligen som en gåva till Per. Vinstlott för honom och kanske för henne.
Själv tar jag bilden. Som vanligt. Min Gretch står lutad mot “förstärkaren”. Metallicgrön och skön. Oj så jag älskade den där första plankan. Eller egentligen inte. Jag älskade nog mer det den gjorde mig till.
Vi är i skyttepaviljongen här. Per hade kontakterna. Vi fick repa där. Inga stora pengar bytte ägare i det. En hundring kanske. Skyttepaviljongen användas till skytteföreningens fester. Den låg långt ut i skogen efter “Faluvägen“. Dans och samkväm. En snabbis med skyttekompisens fru bakom någon buske. Sådant. Liv för dem som var med i skytteföreningen.
Troligen har jag hoppas av gymnasiet här. Lämnat den där ekonomiska linjen som inte alls var mitt val. Gjort ett år som sångare i Zigana, Alfa, under det året. Så nära att bli danspjatt jag med. Men storböndernas söner, de andra i bandet, hade råd med grejer. Det hade inte jag. Så jag lämnade. Var väl tvungen. Slutade lifta veckovis Alfa – Edsbyn och tillbaks.
Men kanske är det här strax före. Troligen är det så. Om en månad står jag på Träförädlingens golv och träffar den skräckinjagande Ragnar för första gången. Han som sätter mig att måla den där maskinen. Möter verkligheten men överlever vistelsen tack vare att jag bestämt mig för att bli rockstjärna. Jodå, jag var så säker på det. Jag vet allt om att vara en Wannabe rockstjärna. Men tar mig vidare till slut. Frigör mig frånm de där drömmarna. Det går allt för många wannabe rockstjärnor kvar i de små byarna för att jag också skulle kunna få plats i deras trånga krets. Nej jag föraktar inte det där. Säjer HEJA. “Världens bästa band som ingen har hört talas om” som Charlie skaldar och det är ju precis så det är. Så länge drömmen finns där är “wannabe” och att bara finnas OK. Kanske också bortanför och förbi den om man är ihärdig nog.
Men blev inte rockstjärna alltså. Blev bara en vanlig gubbe till slut. Inget återvändande i triumf till Edsbyn i limousin. Nope. Men lika bra var det då alltså att man åkte ifrån den drömmen. Man lärde sig det. Jag hade aldrig klarat av det där livet. Är för mycket på. Man måste lära sig ta innan man kan ge allt. Om inte har man till slut inget kvar att ge och att gå under är den enda räddning som återstår.
Men nyfödda här alltså. Det luktar bäbis om oss. Puder och blöjor.
Jompa och Snöken finns inte med här. Dom tillhör en annan bandkonstellation. Kanske är det redan till vintern efter den här sommaren som vi försöker smälta samman de både banden till ett. Jompa och jag som vatten och olja. Båda vill bestämma. Det går såklart inte. Inte en chans. Kaboooom så är vi två delar som aldrig igen gör ett försök att återförenas. Ändå vandrar vi nära varandra allesammans. Som ett.
“Längtar du tillbaks?” frågar någon. Inte en sekund måste jag såklart sanningsenligt svara. Men människorna. Drömmarna. Ja allt det där kan jag längta efter. Fast allt var svårare under den här tiden. Det var svårare att leva. Eller kanske var det för lätt. Men längta tillbaks… Nej det ligger inte för mig. Glad att jag fick vara med den här dagen i skyttepavilljongen är jag dock. De andra dagarna, repen, spelningarna, bråken också. Utan allt det där hade jag varit halv idag. Nu är ja väl åtminstone nära 80% strecket. Nog så.
Jompa är borta för alltid. Om smygarn lever det vet jag inte. Men Per (inte helt säker), Sluggo och Ester lever. Det vet jag. Ja och jag med. I princip i alla fall. Men gubbar hela gänget nu såklart. Vi har alla redan genomlevt den större delen av våra livsöden. I kamp och glädje. Orkar kanske lite till. Men alla befinner vi oss till och med för långt ifrån varandra mentalt för att ens gå på varandras begravningar. Den dagen det nu sker. Men vi möts i bland. Säger hej i en kassakö. Delar så mycket liv där i minnebankerna. Men “kul och ses” och ett “hej” är det som finns kvar uppe på ytan och är det vi säger till varandra innan vi var och en går vidare till vårt.
