Oxdragarveckor föröver. Femton veckor till påsk. Extra ledig tid först då. Sen kristi (propeller)flygare i maj. En dag. Nationaldag i juni. En dag. Kanske kan en del också smita ifrån på midsommarafton. I alla fall tjänstemännen. De privilegierade. Hårda veckor för alla. Jag välkomnar. Det har blivit för mycket vilande. Ja också för en pensionär. Vanliga veckor med måndag där måndag skall vara och fredag där fredag skall vara gillas här. Man bör få mer gjort.
Men vila behövs när vila behövs och det har varit så den här julen. Men mer går inte i nu. Vill ha det vanliga. Av allt. Det börjar idag.
Jag vaknar redan vid halv sex och börjar fundera på det här blogginlägget. Ingen ide att gå upp då liksom. Man hamnar i vägen för andra som skall iväg till sitt. Men när jag kliver upp vid kvart i sju så minns jag inget av det där jag funderade fram. Som vanligt. Men ett bra (och mycket vist) blogginlägg hade det blivit. Det vet jag. Det där man aldrig gör är såklart det bästa. I alla fall för alla som aldrig gör.
Men nu har jag suttit här ett tag. Hunnit med att mata Hulken, katten och mig själv. Druckit en kopp kaffe i brist på te. Lagat ett läckage i vattenberedaren. Ja och uppdaterat och startat om datorn. Redo alltså. Lillkatten och jag. Så redo vi nu kan bli.
För dom där i trettioårsåldern måste vi i min ålder te sig som alla de där gamlingarna som vandrade omkring här när vi flyttade hit. Gutten. Sten & Sten. Majt osv osv. Goda och kända ansikten. Ja åldersskillnaden var nog till och med mindre. Borta nu hela gänget. Nästan. Tiden har gått så fort. Härifrån känner man att man befinner sig så nära de där på trettio. Där vid trettio kände man sig som man var ljusår från de i den här åldern. Konstigt är det. Kallas att leva ett liv antagligen.
Att hitta en trygghet som gör att man lugnt och tryggt och utan ånger kan gråta ut i en annan människas famn är väl det högsta tillstånd man kan nå. Dit når aldrig de flesta. Inte jag heller. Men man kan inte ha orimliga krav på livet. Då blir man bara bitter och besviken.
Hälften av testerna i Gävleborg är nu covid-19. Högre än resultaten någonsin varit. “Experterna” slår ner på Folkhälsomynighetens prognoser. ” De är fel“. “De stämmer inte“. Men vi som vet att en prognos är en prognos jämför såklart det där med en väderprognos. Den som tittar tio dagar framåt. Det är förbannat lätt att stå där på dag nio och säga hur vädret skall bli dag tio jämför med att göra samma sak dag ett. Men allt det är är väl pressens vanliga dramaturgi. Oj vad jag tycker illa om det där.
Men utan idioter i världen skulle såklart nästan ingen få känna glädjen av att tror att man är lite smartare än någon annan. “Att tro” är en viktigt insikt (och glädje) där eftersom just den där “super” och “över” känslan bara är just tecknet på motsatsen till det man tror. Bara den verkligt intelligente uppskattar sin egen dumhet.
Fast det är konstigt att “experter” klarar sig undan med att ha fel så många gånger i rad. Fast hela begreppet är såklart bara en konstruktion i sig. Vem fan är expert och tror på det epitetet. Bara dåren.
Ja kommen hit i det här blogginlägget har jag inte kommit ihåg en enda av de där tankarna som verkade så bra där i gryningen. Många goda tankar och många bra låtar har vandrat den vägen. Jag gissar att lyfter man fram det där i ljuset så förbleknar de i alla fall. Det är OK. Jag grämer mig inte över dylikt. Kanske plockas de upp av andra i Gayas spindelväv och flöde.
Nu drar vi igång denna härliga måndag. Det är peculiar peoples day dessutom. Nästan som en födelsedag för en underlig människa som jag.