Det sopar i bra här nu på kullen. Även om medelvinden inte är så farlig. Men vinden som går in bredsida mot oss får det stora huset att skaka och hoppa och man känner sig lite pluttig som varandes en enkel människa.
Nu skall vinden tydligen tillta fram mot midnatt ungefär och sen sakta stilla sig framåt förmiddagen imorgon.
Den som lever får se heter det ju.
Tips på miljövänlig golvstädning i form av torrmoppning av golv.
Source: Torrmoppning av golv – miljövänlig städning – Bättre Värld
Ja Stockholm och Blekinge också. Varje tredje nyanställd jobbar på en administrativ tjänst. Hur mycket av det administrativa jobbet är detsamma över länen. Hur mycket annat är rena upprepningar. Ett land en sjukvård säger jag. Förstatliga.
Utvilad. Men arbetandes. Väntar på stormbyar. Det hotas med 27 m/s i natt. Man får hålla i sig. Tar in det som kan fara iväg.
Obruten vecka föröver. Kurs uttagen. Det är bara att gasa på och ta en titt på djup och kompass då och då. Rätt skönt att ha det så. Överraskningar kan man få ändå. De kommer alltid när man minst anar det. Tjoooooooof och sen får man hämta upp därifrån. Som grund i farleden. Grund som inte borde funnits där med finns där ändå.
Ett nytt datum har dykt upp i mitt hjul av återkommande händelser. Den 18’e. Pension ramlar in på kontot. Åtminstone den statliga delen. Sen fem andra som ramlar in på spridda datum och intervall. Dee 18’e är det enda datum man orkar hålla reda på. En ny tid där pengarna räcker ända till nästa inflödesdag. Märkligt. “Inflöde” förresten. Det handlar väl mest on rännilar. Men ändå. Skillnad.
K fyller sextio i höst och vill ha stor fest. Minns när hennes mamma (min svärmor) fyllde sextio. 1986. Vi hade precis flyttat hit. Jag var trettio. Svärmor “var” urgammal. Tyckte man. Nu är man själv fem år äldre än vad hon var. Dom där perspektiven igen. Det gäller att ha koll på dom i min ålder. Annars blir man löjlig. Men man gott tänka lite på Mick Jagger och dom andra också och fortsätta leva. Man är inte död förrän man är död.
Fast det är konstigt det där att man tydligen aldrig egentligen känner att man är gammal. Eller ens vuxen om man skall vara ärlig. Allt det där vuxna har ju tvingats fram. Betala räkningar i tid. Fixa mat och leksaker till ungarna. Fast riktigt färdig för ansvaret har man väl aldrig riktigt känt sig. Ändå har man axlat rollen gång på gång.
Fast om jag varit nära en ålderskris så är det väl nu då som pensionär. Eller kris… mer oförstående över hur man hamnade här bland de andra gamlingarna. Går inte att varken förklara eller förstå. Det är bara så.
Tills jag gör det (växer in i rollen) så kör jag på.