Jaha, man har ju tagit den tredje sprutan, ja K också. Så hemkarntän avslutad. För mig spelar det såklart ingen roll. Min normala tillvaro liknar i alla fall en hemkarantän alla avseenden. Men K kan öppna biblioteket till byns fromma igen nästa vecka. Ja om ingen av oss blir sjuk, får symptom, innan dess. Eller hon.
Men jag har ju handlat så att vi klarar oss. Vi kan lika gärna fortsätta karantänandet ett tag till ändå alltså. Möjligen bryta om det skulle blir kris, alltså slut på godis.
Halvvägs i dokumenterandet. Den som går ett steg frammåt, även ett litet, kommer också framåt, och faktiskt fram till slut. En tröst för alla som flyttar en stor hög grus från ett ställe till ett annat utan annat än en liten sked som verktyg. Sådär som det känns.
Utan musik, ja då skulle jag inte överleva, orka, inte ens kunna gå framåt. Det viktigaste är nog musiken. Den som kan styra stämningar och pumpa kraft och energi när det behövs. En del har människor omkring sig som lyfter och bär när det är för tufft. Men i avsaknad av “ett gott ord om det som kommer ur mina händer” så duger musiken. Fast Leonard Cohen just nu. “En spricka, det är så ljuset kommer in“. Mästerligt.
Men tänk om man blev döv. Eller fick en stroke och blev liggande där utan att någon förstår musikbehovet som gör att man överlever. Ingen musik. Eller ännu värre – dragspel eller psalmer påhängda som en tyngd till en drunknande. Och sen inte kunna skricka… Mardrömmar.
Jag har under perioden lyft in gitarren in hit på kontoret. Tanken är att sätta sig och spela en liten stund ibland under dagen. Bryta knappandet och vila hjärnan en stund. Men det har aldrig riktigt fungerat. Synd för jag skulle behöva det där. Det och lite uppmjukande gymnastik under dagen. Får försöka igen. Man får aldrig ge sig.
Jag kände en tjej en gång som tyckte att jag såg “stark ut bakifrån men framifrån, nåja…” Man undrar vad hon skulle tyckt idag. Ja antagligen hade baksidan också gått bort. Då och där var jag i tjugoårsåldern. Tyckte jag hade stor mage och ville inte ta av mig på överkroppen bland folk. Tittar jag på bilder från då så var det såklart inte så. Hjärnspöken som levt kvar från en tid när jag var rund precis i ingången till tonåren. Uppriktigt sagt så är jag mindre bekymrad om magen nu när jag har en rejäl gubbkula som jag definitivt inte hade då. Lurad av sin egen hjärna.
Men musik alltså. Mitt knark. Min medicin. Självmedicinering visserligen. Men ändå. Utan. Ja jag har ingen aning. Hur skulle det bli. Dåligt tror jag. Ändå gillar jag såklart tystnaden också. Den totala tystnaden som man kan uppleva i en skog här uppe. Helst på vintern. När snöskoteråkarna sover. Avsaknaden av musik är liksom musik det också.
Men hemkarantän över alltså. Era böner hjälpte. ;-/
