Jag är svårstartad. Men lyckas ändå komma igång med nästa projekt ikväll. Det är nästan rekord. Sen tänker jag att jag skall uppdatera en av Raspberry Pi maskinerna som snurrar här i huset. Får för mig sådant ibland. Fråga mig inte varför. Men gör det. Uppdateringen går bra men när jag skall återstarta den så kommer den inte igång igen.
HELVETE!
Men generellt så är det alltid dom där RPi’arna som är den svaga länken. Det är där det händer saker hela tiden. Om det är SD korten eller vad det nu är det vert jag inte. Irriterande är det i alla fall och jag har fått fler kvällar än den här förstörd av det där.
Man kan i alla fall glädja sig med att man har enheterna snurrande på promenadavstånd. Man behöver i alla fall inte åka tio mil och klättra upp i en femtio meter hög mast och fixa dom. Alltid något liksom.
Men man hoppas man tog en backup innan man lämnade de där enheten sist man installerade sina grejer på den. Helt säkert är det inte. Men någon image som i alla fall inte är urgammalt skall väl ligga och skräpa på någon disk någonstans.
Fast det som retar är såklart att det inte fanns någon som helst anledning till att göra den där uppdateringen. Allt snurrade hur bra som helst. Tills en (dum) tanke poppade upp i mitt huvud då alltså…
Nåja. Får väl klara mig utan frys/kyl temperaturer och lite annat till imorgon. Överlevnadsbart känns det som.
Annars en utmärkt kväll alltså. Ja och eftermiddag. Anglosaxisk veckostart.
Men lägger ner för idag. Tar tag i saker imorgon. Om man får en mogondag. Jag tar den aldrig för given. Troligen med rätta. Men om den kommer så vandrar jag ner för trapporna med ett leende och med tacksamhet till livet. Jodå, gokänslan finns där när jag stiger in på kontoret. Att vara älskad. Omtyckt. Hyllad. Inget av det har med den känslan att göra. Inte ett dugg. Bara den egna sinnesstämningen. Åtminstone där är jag helt osårbar. Pansarklädd. I allt annat som en nakenhund i en isvak.
