Day: 24 January 2022

“Don’t try so hard” sjunger Queen och jag känner mig träffad varje gång. Jo jag är lite vidskeplig på det där viset. Set tecken överallt. Så veckan efter att farsan dog. “Ge mig ett tecken” liksom. Sa det högt i bilen på väg någonstans. Man sörjer och undrar över liv efter detta. Tycker det är ett slöseri om han är bara borta. Men upplever inget tecken. Stroppar in en bland-cd i CD-spelaren istället. Eagles med ABBA. Ja kan det bli tydligare än så “tänker man“. Ja jävlar liksom… Fast klarhet får man ju inte. Man tvekar… Lite vett i skallen har man ju ändå kvar. Ja tyvärr. Man skulle kunna skita i vett och sans också och bara tro. Men så funkar man ju nu inte. Det är något inbyggt.

Men “Don’t try so hard” skulle kunna vara tröstande om man kunde låta bli 08-00 med pause för lunch och Rapport och försöka och chilla lite istället. Jag har egentligen gjort mina timmar. Kunde ligga på soffan hela dagarna om jag vill. Ingen skulle kunna säga något om det. Ja eller i all fall ägna mig åt det som bara är roligt. Göra sådana där halvprojekt. Som vilken universitets/högskole-lekar-snubbe som helst. Lämna när det är dags att produktionsanpassa och allt sådan där. Hoppa på nästa akronym. Ja kanske till och med flabba vissa dar, ja köra bil med full gas genom byn till och med. Vara en tuffing. Men armen ut genom sidorutan. Barbröstad. Urk…

Fast provade det där när vi en gång skulle åka genom Rättvik och det var den där bilveckan där (Classic Car Week). K pratade inte med mig på en vecka efter det. Tyckte väl det där var pinsamt med raggartag i en röd Renault bland 50-tals mullrande fordon och stor publik.

Så flabba får väl den som flabba kan.

Men “Don’t try so hard” alltså. Skriva några låtar istället. En och annan novell. Börja röka igen. Sova till halv tolv och lägga sig vid tre fyra. Börja dan med en bärs. Inte försöka så mycket.

Ja kanske.

För inte skulle det innebära någon skillnad egentligen. Det är helt säkert. 100% Man kanske till och skulle bli en glad prick av det där. O-SUR.

Matar in räkningar. Finner en glädje i det. Att kunna betala allt i rätt tid. Få lite över. Mer än man förtjänar. Kommer aldrig att glömma hur det var att inte kunna göra det. Fan, har inte ens ätit brödkanter under januari ju. Inte ens varit nära. HURRA liksom.

Men skiter nog i det här för idag. Alltså lyssnar på Queen och försöker inte så jävla mycket. Skiter kanske till och med i att fylla pellets. Hulken kan få hungra. Ja katterna kan få vara utan mat dom med. Hungra var ordet. Bara sova. Fast stackars Hulken… Stackar katter. Inte kan man göra så. Näääääee… Men ge sig kan man. Ingen bryr sig om det. Eftersom ingen bryr sig om något annat.

Så

Slut för idag.
….

/Ake

Vaknar alltså till en ny dag. Grattis liksom. Startar en tvättmaskin och fyller pellets och brygger te. Ja duschar och äter frukost och matar katter före det. Rutiner innan man kör igång. Allt det där man inte ens ägnar en tanke åt men som man uppskattar (ja faktiskt) om det inte finns där.

En månad sedan julafton. Tid som flyger iväg med en, ja man är som en pappersbit i den där tiden, schoooooof, så är man någon annanstans. Får ta det som det är. Jular som inte är som förr. Magin är borta. Tid som går så fort under några lediga dagar är det som återstår. Tamefdan om det inte också var magiskt att fylla pellets där under julnatten också förr. Jag brukade gå ut och stå där och titta på stjärnorna och prata med småtomtarna efter fyllningen. Kände den där kraften av många människor i ro. Inget finns kvar.

Fast dags att tänka på dylikt nu. För de som lever kommer en ny jul nästa år. Med nedstängningar eller utan nedstängningar vet ingen. Man får lyssna på den som tror på lika som i år. Precis som med vädret, ett annat slumpartat fenomen, så blir det oftast mer av samma dvs det man har. Allt tar längre tid än man vill att det skall göra utom det som man vill hålla kvar som är som en isig slalombacke man far utför.

Kan inte säga att man blir direkt upplyft av Facebook såklart. Sett en bild på Sluggo, som ser lika gammal ut som jag, ja vi är defakto lika gamla, så konstigt är det ju inte, och lärt mig att en annan musikkamrat skall transplantera en lunga. Ändå känns det bra på något sätt att ha alla de där människorna lite närmare sig. Jo, så nära någon en Facebookvänskap nu kan komma. Här i Los är det annars helt tomt där. Kan längta. Den där dualismen i mig att vilja finnas bland människorna men ändå offra just det för att kunna leverera det jag vill leverera har jag aldrig förstått mig på. Ändå har den funnits där sedan jag var barn. Men jag antar att det egna jaget är det svåraste av allt att begripa sig på. Antagligen en omöjlighet. Om man inte står i andra skor. Om andra tror man sig veta och förstå.

Skit samma.

Fat i det mesta är det såklart enklare i en liten by. Man behöver inte vara speciellt intelligent för att vara intelligentast. Man behöver inte vara speciellt snygg för att vara en snyggaste killen eller tjejen, Ja och så vidare. Egentligen räcker det långt med att kunna köra bil och flabba. Oftast räcker det med att flabba för att bli upphöjd.

Insikt som såklart gör att man vill flytta nu på en gång. Men inte gör man det inte. Man trivs ändå här på sin kulle. Men väljer singulariteten och låtsas att man inte finns.

Bitterhet eller observationer. Ja det får läsaren avgöra.

Men en ny dag har man fått sig tilldelad. Det känner jag glädje över. Ingen ny dag i livet tas som en självklarhet här. Men att använda en värdefull dag åt bloggskrivade är väl som att spotta på den. Mot arbetsuppgifterna alltså.