Day: 31 January 2022

Det är segt hela vägen fram hitåt. Mår illa av seghet. Såklart. Gör inte alla det. Men det pirrar lite i höger lilltå. Måntro att något är på gång. Man hoppas.

Lillkatten blir inlåst i en garderob större delen av förmiddagen. Gammelkatten försöker påtala det hela. Beter sig tämligen underligt upplever jag men kopplar såklart inte det hela förrän hon explicit påvisar var den lille finns. Kattmisshandel. Såklart. Gosigt nu den lille efter utsläppandet. Jag en hjälte. Gammelkatten en hjälte. Ja hon mest. Allt i sin ordning. Godis till alla.

Fast… Den som går in i en garderob utan att säga till får skylla sig själv. Ja det försöker man påtala. Men småkatter lyssnar sällan. Men lär sig kanske.

Andra kommer ut ur garderoben av sig själva. Själv har jag aldrig ansett det varit lönt att gömma sig där ens.

Pelletsleverans anländer. Borde ha burit in idag men orkar inte. Hade jag gjort det så kunde jag ju i alla fall hävda att jag åstadkommit det idag. Nu blir det mest planerande och försök till att komma in i projektet lika mycket som behövs. Men bra går det inte. Icke.

Får meddelande om att det är sophämtning imorgon. Imorgon är alltså ingen vanlig dag. Det händer saker. Problemet är att det finns nästan inga sopor i den där bruna tunnan. Ställa ut eller inte alltså. Det brukar sluta med att jag ställer ut den i alla fall för att jag tycker synd om “sopbilen”. Tron är alltså att “den” blir ledsen om den inte får kärl att tömma. Man undrar varifrån sådana vanföreställningar kommer.

Måste fråga en sopbilschauför hur det ligger till med det där en dag. Problemet idag är bara att dom är tämligen anonyma där de sitter i sina bilar. När pratade man med en sopåkares sist liksom? För kunde de i alla fall skälla på en när man lagt glas i säcken och de skar upp ryggen och fick sy tjugosju stygn. Numera är det bara bomber som kan ställa till det. Få bomber har man här på kullen.

En gång kastade jag älgstudsarammunition i soptunnan som låg och skräpade i vårt nyinköpta hus här upp. På vägen hem till Täby insåg jag att det kanske inte var så smart. Man eldar ju upp soporna. Jag såg tre fyra dödsoffer pga av mitt tilltag. I förlängningen livstids fängelse för undertecknad. Hade ångest en-två-tre veckor. Men jag hörde i alla fall varken något om skadade eller döda. Lugnade mig. Men gör nog inte om. Dumt.

Numera mest potatisskal i den bruna tunnan. Exploderar sällan. Den gröna kan iof innehålla diverse. Men patroner. Nope. Aldrig. Numera.

Mitt i vintern. Pellets är räddningen. Så man beställer och beställer och beställer. Hulken är hungrig. Mycket hungrig. Skriker oftare än inte “Meeeeer” som den store gröne och arge han nu är. Ja alltså om man bara fyller en säck. Eller inte fyller ända upp. Fullt skall det vara. Med råge. Så han kan vräka i sig, tugga och skicka ut avföringen genom skortstenen.

Fast pellets… Det går tillbaks ändå. Rundgång. Nollsummespel. Askan blir gödning till våra odlingar. Koldioxiden, nitraterna, vätet och det andra går tillbaks till träden. Pengar byter ägare. Men på det hela handlar totalen om samma som att ha en trea i närmaste större ort. Det går liksom inte ens att sucka över kostnaderna. Fast man är pensionär.

Jodå. Om nu inte säckarna var av plast. Mycket plast blir det. Idioti. Pappsäckar vore det vettiga alternativet för pellets. Om det nu skall ses som ett miljövänligt alternativ. Det är det inte.

På Facebook upptäcker jag fortfarande att jag faktiskt har folk där ute som jag kan kalla “mina vänner“. Det förvånar mig aningens. Att det finns folk där som betyder något och som man tydligen betytt eller betyder något för eftersom de minns en. Snäll-likes utdelas. Uppskattas härifrån eftersom jag inte är bortskämd med sådant. Man finns. Lite patetiskt är det där iof, det är ändå fejjan som är bäraren. Men ändå. Noll (0) av dom där är närboende och Losbor. Det borde man antagligen bli skrämd av. Eller mycket. Jag brukar normalt ha lätt för människor och det sociala livet. Men tydligen inte här. På den plats jag bott längst. Men en notering bara, inget mer, man skall inte glömma att jag befinner mig här i exil. Inget annat. Kan alltså leva med det där.

Men sista januari idag. Smaka på den. Fyra veckor nu att ta sig igenom. Sen jävlar. Enklare tider. Fyra veckor är en grisblink. Vasaloppssöndag. Hopp.