Month: February 2022

Man borde inte sitta här inne. Nope. Inte här där persiennerna är hårt neddragna. Där man måste stänga ute södersolen för att se vad set står på skärmarna. Den sol som till och med har börjar värma nu. Nej man borde inte sitta inne. Absolut inte.

Men jobb är jobb. Och det hjälper inte ens att jag planerar för en promenad innan lunch. Jobb glufsar i sig den också. Man försöker tänka att man kan ta den efter lunch istället, men annat kommer ivägen där också. Ja och sen blir det kväll och noll sol innan man kanske hittar en lucka. Då vill man såklart inte ens gå ut.

Livet som pensionär. Nä, inte så stor skillnad mot hur det var innan. Men promenerat mer har jag gjort tidigare. Behöver verkligen det nu också. Den här kroppen är i ett erbarmligt skick för tillfället. Behöver varje andetag av frisk luft den kan hitta och varje steg som kan tas.

Problemet är väl kanske mer att man är begränsad till en bypromenad nu på vintern. Bilar och folk. Det blir inte det där stillsamma vandrandet i tankar som man längtar efter. Bättre på sommarhalvåret. En stig. Jag. Skogen. Tankarna.

Gör ett nytt försök imorgon alltså. Eller alltså och alltså. Man hoppas att man kan ta sig i öret då och vandra ut en timme. För att man måste. För det gör man ju.

I allt annat är det gott. Någon idiot på Facebook använder min bild på sin (falska) profil. Det hoppas man en anmälan skall åtgärda. Svårt att hålla koll på dylikt när det finns miljarder användare. Någon med SD sympatier såklart som inte vågar stå för dom. Trash!

Men jobba var det.

Liv som går vidare trotts en värld som står i brand igen. Det måst ju det. Det går inte på annat sätt. Så jag betalar räkningar. Fixar allt det där som skall fixas på löningsdag. Gluffs gluffs tar en stor tugga av lönekontot, men för ovanlighetens lämnas skapligt med smulor (ja jag tror att till och med smulorna är lite större nu) kvar till K och mig. Ovanligt. Lycka. En tillförsikt har krupit sig på en de senaste månaderna.

Åker ner till affären för att lösa in present från Fortum. Men slut där. Så, så var det med det. Inte ofta man får något gratis från det hållet. Köper lite blandat godis – som jag INTE borde äta – istället. som tröst. Dumt men troligen gott.

Jo gott. Smakat. Ärlighet varar längst…

Annars kodar jag här. Har avnjutit ännu en bra vecka på den punkten. Bra flöde. Fortfarande befinner jag mig i högnivåprogrammeingens värld som inte riktigt är min favoritvärld men just det här behöver göras. Gör inte jag det blir det inte gjort. Lite som att rensa avlopp. Ta tag i det bara är mantrat. Snart nära hårdvara igen. Hoppas jag.

Förstår inte riktigt krigsmekanismerna idag. Jo raketer fattar jag. Men tanks och kpistar… Kan man få bilar att köra sig själva borde man väl kunna får handgranater att söka sina mål själva. Ja och pansarbrytande grejer. Massor av armerade drönare som söker sina mål själva. Antal besegrar det mesta. Iväg med dom bara. Tillräckligt många når fram. Eller kan nå bakom trupp. Över trupp. Under trupp. Sprida önskvärd död omkring sig.

Näää… jag brukar inte vara såhär krigisk. Men när stora ger sig på små blir jag förbannad och mordsugen. Har alltid blivit. Det går att prata fram till en punkt. Sen är det bara en smäll på käften som hjälper. Tråkigt men vissa har ingen förmåga att uppfatta annat.

Men funderar på om vi inte skall börja tillverka sådana där enheter och skicka till Ukraina.

Kanska skall man proppa dom fulla med något lugnande eller sömnmedel istället för död.

Fast, nu skulle vi väl köra överbelastningsprogram på varenda dator i västvärlden riktade mott Ryssland. Sänka allt. Rita fredsduvor på alla skärmar.

Dåliga tider är det. I dåliga tider kryper alltid de dåliga människorna fram från sina gryt. Ja de sämsta återuppstår också i de goda.

Ljudkort på väg. Däri finns en ljuvlighet. Jättegammalt. Begagnat. Men fick det (mycket) billigt. Mycket bättre än det jag har idag. Hoppas jag. Känt mig lite ledsen över att så mycket försvunnit från studion. Det var så bra, lyxigt och härligt allt det där som fans. Men grejer… Överleva gäller före lek. Men får sakta bygga upp igen. Vägen är uppåt. Aldrig se bakåt. Den sysslan sköter landets hembygdsföreningar så bra. Dessutom var ursprunget till att grejerna såldes ett medvetet val. Rätt val.

Men mycket som behövs nu. Saknar oscilloskop till exempel. I princip elektroniskt blind alltså. Men det skall väl bli inköpt sådant också vad det lider. Först behövs en burk lödpasta så jag kan löda upp lite av dom kort vi sålt tidigare. Har nog de flesta komponenter till det där. Däri finns också ett visst inflöde av pengar. Man önskar ibland att det dök upp någon god fe och fixade till sådant där killevipp. Men så fungerar det ju aldrig i riktiga världen. Man får gneta på. Är det något jag lärt mig av livet så är det just det.

Men helg snart. Tankarna är såklart hos Ukrainas folk. Förvåningens ögonbryn höjs över dem som försvarar sådana här illdåd. Mänskligheten upphör aldrig att förvåna. Men det finns ju dom som uppskattar melodifestivalen också så det finns såklart folk av alla sorter. Alla omöjliga att förstå sig på.

En synnerligen dålig morgon att vakna upp till. Stäng av Ryssland nu. Från allt. Ett land med en ledning där alla är rena banditer har ingen plats i världssamfundet. Skall inte ha veto i säkerhetsråd eller få del av det goda som vi har gemensamt. Åtminstone inte innan de börjar sköta sig.

I mitt skrå kunde man önska att grupperingar som Anonymous och andra inte var bara var en samling barnungar och istället kunde göra det de påstår att de kan nu när de för en gång skull kan göra nytta. “Slå ut”. “Allt”. Skulle vara min uppmaning till dom om det nu spelat någon roll alls eftersom de nu bara är barnungar i fåniga masker.

En tragedi för Ukraina, Europa, Världen. Vi kommer aldrig att förlåta.