Month: February 2022

Som en eftergift åt det “trötta” sätter jag på kaffe istället för te här på morgonen. Alla kaffebryggare har gett upp här nu så det är manuella metoder som gäller. Men det går ju det också. Men borde lämpligen inhandla en kaffebryggare till kontoret. Välja det stället för någon krets eller kretskort. Fast de vinner alltid de där grejerna. Kaffebryggare för inte saker framåt. Men borde bygga en. Såklart.

Fast jag skulle kunnat stanna i sängen. Det är bara vrångheten som tar mig upp ur den, får fram mat till katterna, får i mig frukost, får in mig i duschen och ner mig för trapporna. Allt sker automatiskt. Till och med sopandet av snö från bron i t-shirt trotts kylan. Känner den inte. Halvdvala.

Men snart får man somna på grön IKEA soffa. Hoppet står till helgen och prioriterad vila.

Hulken, han ropar högt nere från källaren. Oj så han ropar. Men innan kaffe tror jag inte jag mäktar med att fylla hans mage. Efter det har jag väl inget val. Strejkar han så får man frysa. Han vet att tycker att det är det enda som är värre än att vara trött som ett begagnat cykelställ. Makten finns hos världens Hulkar.

Kaffet då. Jo det smakar pulverkaffe och är ljummet redan från första klunken. Men koffeinet gör det det gör. Alltid något tänker man och dricker. Det finns alltså hopp. Kanske.

Februaritröttheten har tagit mig i ett fast grepp. Jag till och med sitter och sover, nåja halvsover, framför datorn idag (igen). Jodå det går. Huvudet bakåt mot stolen. Stolen i upprätt läge. Sen sover man om man är tillräckligt trött. Ja och det är jag idag. Man vaknar iof med jämna mellanrum med den där metoden, då när huvudet faller ner mot bröstet. Men trösten med det hela är att man inte somnar för hårt. Att det finns hopp. Till slut återvänder krafter och man kan knappa på en stund igen. Möjligen skall man vara sin egen och ensam på kontoret för att kunna tillämpa det där.

Faktum är alltså att jag mycket väl skulle kunna gå och lägga mig att sova redan nu, ja för fem timmar sedan också. Men är alltså tuffare än så. Går ner till kontoret och knappar på trots det. Eller somnar.

Fast tuff? Jag? “Rädda pojkar (får aldrig kyssa vackra flickor)” (Kikki Danielsson tror jag) handlar nog om mig. Jag är en fegis. En trött fegis. Har alltid varit feg, dock inte alltid trött. Åtminstone inte såhär trött.

Blir aningen irriterad på denna trötthet såklart eftersom det finns mycket att göra. Men midvinter. Man kan inte vänta sig annat. “Gammeln” på det så. Man borde vara ursäktad.

Man har varit trött förr.

Och kommit tillbaka.

Man hoppas.

Gitarren har inte flyttat sig närmare skrivbordet. Planen ligger däremot fast. Den skall häråt. Samlar styrka, mod och kraft för operationens genomförande.

Jag tycker egentligen att vi som håller på med musik i Ljusdal skulle gör en samlingsplatta till hösten. Så många som det går. Skänka intäkterna till kvinnojouren eller något sådant. Men jag är som vanligt inte i en position där jag kan föreslå dylika ting. Då blir det tvärt om som varje gång jag kommer upp med något. Ensamvargarnas marknadsvillkor. Så projekt nedlagt innan det är upplagt och framlagt.

Som vanligt.

Daglig vandring mot stroke har det inte blivit så mycket av på sista tiden. Men det måste återstarta. Men så oerhört tråkigt att ta den där vandringen genom byn. Tar emot mer än det går att beskriva. Skogsstigar är “my piece of cake“. Alternativet är en halvtimmes cyklande på en gammal träningscykel. Men någon slags självrespekt må man ändå ha. Det går bara inte. Törgående är nog så meningslöst egentligen det också. Backajan skulle aldrig utsatt sig för det och han var ändå min idol. Saknad.

Imorgon fredag. Sen, efter den, då kan man sova och sova och sova. Helt utan dåligt samvete dessutom. Tror det faktiskt blir så den här helgen också. Jävla trötthet.

Men just nu skall jag i alla fall inte sova. Arbete. Ja det måste väl kallas det. Knappandet.

Chips hör lördagar till. Absolut. Men kan inte hålla mig. Det finns lite chips kvar i en påse. Moffar i mig. Får dåligt samvete. Kan lika gärna ta lite glass…

Eller var det omvänt?

Skäms för min brist på karaktär. Verkligen. Men det är som det är. Man dör tidigt men lyckligare. Kanske. Ja och med större mage än man annars haft.

Jag brukar följa några trådar på byggahus.se Alltså grannsämja, det är svåra saker det. Varje villaområde verkar vara mer likt den från staden rådande föreställningen om glesbygsbyarnas övervakningssamhälle och “ha koll på alla” mentalitet. Jag blir skrämd av hur jobbigt det verkar vara. Hur små saker kan man egentligen blir oense om? Hur svårt det kan det vara att prata med varandra. Oj Oj OJ. Liksom. Los är rena lugnet i jämförelse.

Bråkigt är ordet. Ja hantverkare… nope… orkar inte ens följa ämnet. Det gnälls på byggahus.se. Lovar.

Dagen då. Jodå det börjar bra med flyt och koncentration. Sen avtar det. HELVETE. Det är då det behövs tröst. Chips. Glass. Tröst i påse och på burk. Hjälper oftast. Men inte alltid.

Ser en bild på ett dike taget under förra sommaren under en morgon. Ett helt vanligt dike. Men i det finns blommor och det är sommar och man tänker åhhhhh….. Känns långt bort de där nu. Lika långt bort som Amerika. Om man levt när släkten utvandrade dit från Hässjaberg. Långt som fan det. Mod fanns hos de där människorna.

Igår när jag fyller pellets, då möter jag “räven” där ute. Vacker. Fulländad. Foxy Lady. Möjligtvis en hane. Men vacker ändå. Minns första hösten som boende här. Jag bodde i Stockholm under veckorna. Veckopendlade. K berättade om rävar och älgar och mornar i guld och blått. Avundsjuk så jag höll på gå sönder där i min lägenhet. När jag åkte hemåt på fredagarna var det en kämpig tur. Det var långa arbetspass under veckorna. Men när jag klev ur bilen här uppe. Tog det där första andetaget av ren klar frisk luft och kunde stå där och titta på stjärnorna. Ja då var jag hemma på riktigt.

Tyvärr glömmer man sådant där. Bergen. Luften. Stjärnhimlen. Djuren. Man tar det för givet efter ett tag. Synd. Försöker minnas så gott jag kan.

Apropå stjärnhimmel så är det mycket goda chanser för norrsken vid tiotiden ikväll. Åtminstone strålningsmässigt. Men är det molnigt så hjälper såklart inte det. I alla fall inte om man har inte har ett jetplan eller en väderballong så man kan se det hela ovanifrån så att säga.

Att bära en gitarr tjugo meter från studion och placera den här bredvid mig för att ibland kunna ta upp den och spela lite är en oöverkomlig uppgift. Varför det? Något inom mig vill mig inte väl. För jag tror nämligen jag skulle må bra av några mikropauser med gitarr i händerna. Ja och om inte så spelade det ingen alls roll. Kul är kul. Men övermäktigt för mig.

Liv som trippar framåt. I ett stort gult hus på en kulle.

Liksom.