Month: February 2022

I en by man bor i. Man känner de flesta. De är inte fler. Men inte så stor skillnad mot ett villakvarter i Stockholm såklart. Det är så det fungerar. Så när man besöker affären hejar man på de flesta. Det finns en del som hejar på en inflyttad som mig också. Det är väl ganska naturligt. Samma som i det där villaområdet där också alltså.

Men de intressant är de där som inte hejar. Eller de som hejar lite avmätt. Som visar att de inte riktigt gillar ens person. Man undrar vad man gjort dom. Undrar vilka fria fantasier dom själva lyckats komma upp med för att ogilla så mycket. För jag känner inte dom mer än någon annan och de borde följaktligen inte känna mig särskilt bra heller. Ja de man inte känner eller ens är i närheten av att känna då alltså.

Men det finns populära personer. Dom hejar nästan alla sönder sig på. Fast de flesta inte känner dom heller. “Se mig”, “gör mig lycklig med en blick” betyder det där vinkandet. Ni minns väl grundskola och gymnasiet. Hierarkierna. Grupperingarna. Icke ännu vuxnas försök att existera. Samma här alltså. Efter så många år som levandes så fortsätter det bara. Ja i villaområdet också. Ja och sådana som jag då? Får en nick som bäst. Ibland ett leende. Jodå, det händer att det blir en pratstund också. Det finns dom som ligger lika långt ner som jag gör.

Men troligen är det för allt det där jag bor i Los. Visst det pratas och det fantiseras. Men klarar man av att bo här så klarar man allt. Jag känner att jag gör det. Trivs rent utav. De flesta människor är bra människor. En del då lite mindre bra. Men som vanligt är de väldigt få. Lika lätta att ignorera som ett litet lätt kliande på lilltån faktiskt.

Små orter har mest fördelar. Men saknar i princip förmågan att tänka större och utanför lådan. Allt skall helst vara som förr. Därför få hembygdsgård och historiska artifakter mest plats. Efter det kommer ett visst intresse för de företag inom näringar som alltid har funnits. “Ge oss jobb!” som det skallas. “Framtid” och “annorlunda” har sällan någon annan plats i allt det här utom att bevara. Däri ligger hela landsbygdens problem. Det är ingen annans fel att det står stilla eller vittrar sönder. Röra sig frammåt och förbättra måste man nämligen göra själv.

Så affären idag är ingen skillnad mot andra besök. Några ignorerar en. Andra hälsar. Jag handlar, åker hem. Kramar om katten väl hemma. Sätter mig och kodar. Kan leva med det där.

ps Bilden kan väl få symbolisera flykten. Att fly till något annat. Jag har dock sedan länge insett att man inte kan fly från sig själv. Vart man än rör sig så blir saker ändå rätt lika som de är. ds

En osova natt tar ut sin rätt vid fyratiden på eftermiddagen. Eller visst, jag har sovit. Men dåligt. Och insomning strax före tre. Oklart varför. Hur som helst trött nu alltså.

Men man behöver alltså ta sig förbi de där fyra och fem på eftermiddagen sen brukar det rulla på igen. Ungefär samma som den kämpiga tiden är (minus tolv timmar då) när man nattjobbar.

Stavningskontrollen har problem med “osova“. Det kan man kanske förstå. Men de flesta hjärnor klarar av det. En del inte såklart. Svenskalärarhjärnor. Fyrkantiga hjärnor. Principfasta hjärnor. Rätt och fel- hjärnor. Vi andra klara sådant där.

Ja apropå stavning så blir många upprörda på “svenskalärare” oxå. Tycker det skall heta “svensklärare“. Men jag har från säker källa att båda kan användas även i finare sammanhang. I ofinare sammanhang, som här, har det såklart aldrig varit ett problem.

För att inte tala om den upprördhet som “oxå” kan skapa…

Men lever alltså fortfarande gör man. Det kan man möjligen kalla en bedrift. Eller tur. Men med det är det som det är. Man lever tills man inte gör det längre. Jag har sedan länge accepterat den tanken. Men hoppas såklart. Att man får leva och vara klar i huvudet OCH ha ork länge än. Finns nämligen mycket som är ogjort här och som vill fram i ljuset. Men alltså, man vet inget om sådant.

Flytet håller dock i sig. Det gillar jag. Möjligen aningens okoncentrerat idag pga av osovandet. Men har hittat tillräcklig energi för att dyka djupt ner och ta mig frammåt. Däri finns glädjen.

Jag kan ibland gå omkring här på kontoret och titta runt och inse att livet är så in i helvete gott. Vill inte ändra på något alls. Fast ändringar kommer ändå såklart. Det är inte lokalen som är ursprunget till den där känslan. Inte världsläget heller. Det handlar egentligen bara om att man bestämer sig för att vara förnöjsam. Titta på där man är och faktiskt uppskatta det man har. Svårare än så behöver det inte vara att få en gokänsla som pirrar i magtrakten.

Putin och hans generaler kan såklart dra åt helvete. Man hoppas på ordentliga motdrag i form av sanktioner. Men egenintressen brukar väga tunkt i det där och allt slutar med något urvattnat. Nationalism i alla des former kan man kasta i sophinken. Japp, även när vi börjar bubbla och ge oss hän i sådana strömmningar här i Sverige. Vi är bra men andra är lika bra. Medaljer eller inte.

Men nu piggade jag på mig igen. Snart ett webseminarium. Får försöka åstadkomma lite kod fram tills det startar.