Month: February 2022

Under rocktiden, Kvällsmaten. En “specialare” och en dricka. Inhandlad på Huberts kiosk. De flesta valde bort drickan för en “pucko”. Inte jag. Söt tand. Det ensa söta som kopplats till min person. Det här var före hamburgare. Före pizza. Före nästan allt.

En “specialare” var en korv med bröd OCH mos. Hade man dåligt med pengar, man la ju dom på gitarrer och förstärkare och bensin till vit Amazon med fartränder, då fick man köpa en “tuffing”. Bröd med mos. Ingen korv. Fattigmansmat. Men oftast blev det en “specialare”.

För att hålla traditionen vid liv, och kanske för att jag inte kommer på något annat att äta, får det bli en “tuffing” till lunch idag. Ja fast jag har råd med en “specialare”. Men ibland så… Smakar väl inte lika bra som Huberts. Men fyller magen. Räcker för mig.

När krisen kommer då kan man vara helt säker på att då kryper också idioterna fram ur sina hålor. På något lustigt vis så lyckas de här typerna ta sig uppåt, uppåt, uppåt till kontrollerande positioner och därmed får de den makt som gör att också helt vanliga förnuftiga människor tvingas in i det idiotiska.

Det är från det här massutrotningarna och våldtäkterna och plundringarna och allt sådant där vansinnigt som händer i krig kommer. Vanliga människor som gör förskräckliga saker, lössläppta av “idioterna”.

Problemet med oss människor är att vi har ett vilddjur inom oss. En avskyvärd varelse. De flesta av oss klarar av att kontrollera det där djuret i vardagen. En del inte. Det är dom som fyller fängelser för de grova brotten under “vanliga tider”.

Många dunkar sig såklart för bröstet och säger att dom minsann är godheten själv. Omedvetna om allt det destruktiva de har inom sig. Ofta blir dom de värsta när vildjuret släpps ut eftersom det dåliga samvetet spär på hela den där processen. Hemska saker leder till dåligt samvete som måste dövas med ännu hemskare saker.

Det behövs bara ett enkelt litet krig för att släppa fram allt det där igen.

Att prata med någon som inte lyssnar (eller är intresserad av det man säger) är såklart som att hälla vatten i en hink som det är hål i. Det är ingen ide. Och till slut upphör man med pratandet (eller vattenfyllandet). Det finns liksom ingen ide med det hela.

Trivialt kan man tycka. Men har man ingen som man kan bolla tankar med stannar de egna kvar i huvudet och passerar gärna bäst före datum.

Det gäller alltså att ha människor omkring sig som befinner sig ungefär på samma vågplan som en själv. Som tar emot. Som ger. Det enkelsidiga dör. Alltid. Förminskas tills det inte finns ett uns av sanning eller värde kvar.

I det där kan man sucka. Eller hitta subsitut.

Här fulsnöar det för andra dagen i rad. Detta faktum skall väl snart ta ocool gubbe ut till snöskottning, men som vanligt är det varken någon brådska med det eller ens någon tvekan. Jag gillar alltså det där. Bara tiden finns. Man tillåter sig att njuta lite där ute. Jag har inte svårt för det.

Fåglarna har ju redan börjat vårsjunga. Det är en ynnest att få uppleva ännu ett år. Skåne har officiellt vår. Ja det kan man bli avundsjuk på. Men kommer våren till Skåne så kommer den också snart hit. Ljuset är den första vårindikatorn. Fåglarna den andra. Sen de modiga snödropparna där på södersidan. Man längtar.

Fast är väl inget fel på tillvaron nu heller. Svårt att hitta något rejält att klaga på faktiskt. Problematiska tider alltså för folk i min generation.

Hängmatta och svettiga dagar är långt borta hur som helst. På vägen dit får man väl jobba och hålla käften.

Hulken har precis blivit fejad och rengjord av sotarmurre. Han grymtar (dock njutningsfullt) lite såklart nu när det är dags att ge upp ett evigt och skönt liv i sotamurres spanläggningar och inte längre få njuta av sutamurrars ömma händer, viskor, kulor och dammsugare. Nu skall det arbetas. Arbete ger mat här i huset. Så startad. Inväntar värme och lugn och ro för att ta mig in i koncentrationen. Mitt arbete.