Han fick en hyreslägenhet av Ersta diakonisällskap i samband med att staden tecknat vårdavtal med dem. En lägenhet som egentligen var till för svårt sjuka och hemlösa. När han blev konfronterad av SVT lämnade han bara intervjun.
Month: February 2022
Designed by the architects of SeArch and Christian Müller, this home in Vals, Switzerland is hidden in a safe place. By building the house underground, the
Source: Some architects have proven that even a burrow can be turned into a luxury home
Categories
En liten seger…
En liten seger är också en seger.
Categories
Kodarmusik
Categories
Tiden som går
1978
Lumpen avklarad.
Ett bortkastat år.
Kamratgänget höll på att falla sönder.
Andra intressen.
Andra vägar.
Nej, du blir nog inte popstjärna.
Sa man till sig själv.
Insåg.
Musiklärare eller studiotekniker?
Möjliga val.
För att vara kvar i musiken ändå.
Passionen.
Studietekniker valdes.
Hur man nu blir det?
Måste plugga.
Efter sommaren drog jag utan ett “hej”.
Kom aldrig igen.
Sålde gitarren.
Sålde förstärkaren.
Köpte TV.
Lärde mig älska fysik, matematik, kemi.
Fysik blev en ny het passion.
En eld.
Universitet.
Uppsala.
Fysikstudier.
Där fanns en källare.
I den fanns datorer.
Bort med akademisk uppnäsa.
Elektronik.
Programmering.
En värld som förrändrades.
Man ville vara med i allt det där.
Kärlek.
Trettio år.
Som går.
Men alldeles för snabbt.
En lånad gitarr.
En återfunnen vän där i den.
Musiken.
En längtan man inte visste fanns.
Men som känns inuti.
Bara själv.
Enkelt.
Inga drömmar om berömmelse eller “bra”.
Bara en stulen timme här och där.
I ett land där tiden inte finns.
Ett hem, en trygghet igen.
Var man otrygg innan?
Knappast.
Så vad blev man?
Uppfinnarjocke?
Gubbe?
En av allt för många ord?
Ljusdals svar på Florence Foster Jenkins?
Ingenting?
Men lycklig då och då.
I allt det där.
På en kulle.
Ett stort gult hust där.
Ibland funderande.
I ett försök att förstå.
Att en dag så finns man inte längre.
Att den dagen närmar sig.
Obegripliga tanke.
Tillsamman smed det oändliga.
Början var ju nyss.
1978 igår.
Ett liv som gått.
Nästan.
Men det känns inte så.
Nog vill man mer.
Ett akord till.
Några nedtecknade ord till.
En elektronikkonstruktion till.
Ett program till.
Men ännu större.
Ett solvarmt körsbär över läpparna.
Ja två.
Eller tre.
Liv.
Enkelheten.
Se det stora i den.
Hela vägen.
Tills man når det oundvikliga.
Inte finns mer.
Och allt är för sent.
Categories
En limmande katt
Lillkatten och jag på kontoret. Hon viker inte från min sida. Kan vara lite irriterande. Men hedrande också såklart. Tänk dig själv en gammal gubbe som vill programmera men som har en katt i famnen som har tvingat sig dit. Enhandsknappande fungerar dåligt. Jag lovar.
Men man får glädjas åt det goda som sänds i ens riktning.
Igår på Rapport. Man kan spara tio tusen per år i bränslekostnader om man har en elbil. Det dom utelämnar ur kalkylen är att elbilarna kostar trehundratusen mer än bensinbilar. Det tar alltså trettio år att hämta igen såklart. Men har man pengarna så är det inga problem. Ja och har man dom så får man såklart bidrag också. Eftersom man nu har så mycket pengar. Om/när priserna på elbilar sjunker till en vettig nivå så är de där subventionerna borta och skatten höjs på laddning. Ett måste såklart. Pengar som går bort i bensinskatteintäkter skall hämtas hem. Massorna betalar. Det blir bäst så. De där uppe blir rikare. Som det alltid varit. Varför förändra sådant “som fungerar“.
Här får man nog bygga sin bil själv om det skall bli en elbil. Som farsan gjorde med sin första. Flygplansmotor.
Men i ett samhälle med räntebidrag och utan en opinion mot galenskapen så kan man väl inte förvånas över något. Räntebidrag är väl egentligen bara pengar direkt inbetalda på bankernas konton. Utan frågor. Idioti.
Håll med om att jag börjar växa i min pensionärsroll.
Det gnälls.
Nope, tänker inte sluta.
Gissa varför?
Fördelning av resurser i ett samhälle är det viktigaste för att få ett fungerande samhälle. Både dom som ger och tar vinner på det. Man behöver inte ens använda en bråkdel av sin medfödda intelligens för att förstå. Klyftorna mellan människor är samhällets rost. Vill man inte att samhället skall rosta sänder får man minska klyftorna och hålla dom nere.
Problemet är såklart att allt för många står där med frågeställningen “Vad får jag för pengarna?“. “Behålla huvudet där det sitter gubbjävel” vill man svara.
Nåja politiker tänker jag inte bli. Man skall till och med vara galnare än vad jag är för att orka med det.
Annars går livet på som vanligt här i Los. Ja i “Loos” som är en påhittad (och rätt löjlig) gammalstavning som är populär här uppe. Själv lever här i min helt ointressanta exil och finns inte. Hela anledningen att jag bor här såklart. Men jag trivs på “min” kulle. Kan tänka mig att dö här om det går fort och inte innefattar tid på serviceinrättning. Men sådant bestämmer man såklart inte över. Man lever tills man dör. På vägen dit försöker man förstå det ofattbara i att man inte skall finnas till en dag.