Svenska ljudteknikföretaget Elk har levererat sina första beställningar av betaversionen av sin produkt Aloha – en box och en social app som låter musiker spela live tillsammans över Internet.
Source: Aloha – nu kan du jamma över nätet – Elektroniktidningen
Troligen inte sann men bra ändå
Albert Einstein once wrote on a blackboard :
9 x 1 = 9
9 x 2 = 18
9 x 3 = 27
9 x 4 = 36
9 x 5 = 45
9 x 6 = 54
9 x 7 = 63
9 x 8 = 72
9 x 9 = 81
9 x 10 = 91Suddenly chaos erupted in the classroom because Einstein made a mistake. Obviously, the correct answer to 9 × 10 isn’t 91. And all his students ridiculed him.
Einstein waited for everyone to be silent and said:
“Despite the fact that I analyzed nine problems correctly, no one congratulated me. But when I made one mistake, everyone started laughing. This means that even if a person is successful, society will notice his slightest mistake. And they’ll like that.
So don’t let criticism destroy your dreams. The only person who never makes a mistake is someone who does nothing.”
Morgonen den första dagen. Nåja, den andra, men håll med om att det låter bättre med “morgonen den första dagen” som inledning. Ibland får man anpassa sig. Göra avkall. Skita i anglosaxisk veckodagsräkning och hålla sig till germansk. Det är kanske ändå på tiden. De där imperiet är nog ändå på upphällning.
Så här då nere på kontoret. Veckans första (andra) dag. Ja och det känns gott. Vatten påsatt. Det skall bryggas te. Ljus tänt. Katt placerade nyss sig själv i ett av fönstren för dagens film, verkligheten.
Världen är röd där ute. Antar att det betyder blåsigt väder föröver. Min pessimistiske kamrat där på vänster axel ropar “krig och elände, är vad det betyder” men han tycker också att vi (ha det är jag som skall utföra det hela för båda) skall spotta så fort en svart katt tar sig över vägen också och kan lätt avfärdas. För säkerhetsskull öppnar jag Aftonbladet för att kolla så att vänsteraxelgubben ändå inte har rätt. Men dom är fortfarande inne i diskussionen om “rätt låt vann” i något spektakel okänt för mig. Nej vill inte veta. Men inga krigsrubriker.
Som vanligt på måndagen. Stora förhoppningar inför veckan. Så mycket som man skall hinna med. Glädjen över det. Men fortfarande seg och trött i kropp och huvud. Man hoppas varje helg att man kan kasta av sig det där då genom att vila sig trött, men det hänger i och med som en hungrig spyfluga. Kanske är det bara sådär som man känner sig i normaltillståndet som åldring. Måste lära sig acceptera. Helvete i så fall.
Skymningslandet av Marie Hermansson
En sådan där bok man läser med stort nöje. Inte så märkvärdig, men märkvärdig ändå. Som livet. Gillar mycket.
Andra böcker som jag läst finns här.
“Bra“, och andra lovord, jo de uppstår ibland, och åker åt mitt håll, men rinner av innan jag nästan hinner uppfatta dom, som vatten rinner av en gås. Känner inget efter dom där lovorden droppat ner på marken. Möjligen en sorgsenhet. Men jagar dom ändå.
Kritiken däremot. Som giftpilar. Som man drar ut ur kroppen med möda och kraft så att slamsor och inälvor följer med. Kastar ifrån sig. Eldar upp. Men ändå aldrig blir av med. Giftet ifrån dom sitter i under resten av ett liv.Pilar som är verkliga och inte går att ignorera.
Jo. Jag har bra självförtroende men dålig självkänsla. Turligt nog är det såklart att inte båda befinner sig långt där nere på botten. Men det har såklart funnits sådan perioder också. Dock aldrig tid när både befunnit sig på en gnistrande strålande topp. Inte ens en nanosekund av sådan tid har funnits.
Ändå jagar man dom där “bravo” som om de skulle kunna rädda ens liv. Ja en “like” är väl inget annat än en pappas klapp på en liten pojkes eller flickas hår den heller. Eller vad det nu är? Fast man vet att där inuti händer ingenting oavsett hur många man klappar på huvudet man får.
Självkänsla. Att tro att man är värd något som bara sig själv. Det var någon som sa att grabbar (borde väl gälla tjejer också) som startar band i unga år (“ett sätt att skaffa tjejer“) är typiska exemplar av den där dåliga självkänslan. De duger inte som de är tycker de. Måste bli något annat för att duga. Rockstjärnor måste de bli. Så de duger. Tror de. Sen hjälper det inte ändå. Om man nu råkar blir en. Alla “bra” färdas ändå igenom en som om man var ett immateriellt spöke. Vid tjugosju finns det bara två vägar kvar att välja för att rädda sig. Sluta, leta nya vägar, fly eller dö. Fast båda känns som död. Just där. Valet enkelt. För det är egentligen inte ett val.
Men kanske, om man inte är en beroendemänniska, då kan man klara sig från den där jakten på “bra“. Fast jag tror inte det finns sådan människor. Beroendemänniskan finns där inom oss allesammans. Det finns bara grader i helvetet. Vi skiljer oss bara när det gäller vilken höjd på trampolinen som vi är beredda att hoppa ifrån. “Bra” mässar människorna.
Men en sak kan man såklart göra. Det är att arbeta med de där pilarna som det står “dåligt” på. Man kan försöka ignorera dom så mycket det går. Försöka nå samma känsla man har för “dåligt” som man har för “bra“. Helt lyckas man aldrig. Men en bit på vägen kommer man om man försöker. Nära är det enda man kan hoppas på i allt ändå. I allt. Att överleva. Göra sitt, det egna, oavsett vad omvärlden tycker.
Tystnad är såklart värst. Vid första anblicken kan det verka som om det är pilarna av “dåligt“som är värst. Men att inte finnas alls, det är den största förminskningen man kan göra av en människa. Fråga vilken sektledare som helst. De har full koll på det där. Så några “dåligt” är inte så dåligt alltid. Då finns man i alla fall. Någon tar av sin dyra tid och slänger en åsikt åt ens håll dessutom. HURRA får man ropa då. Det kunde vara värre.