Chips hör lördagar till. Absolut. Men kan inte hålla mig. Det finns lite chips kvar i en påse. Moffar i mig. Får dåligt samvete. Kan lika gärna ta lite glass…
Eller var det omvänt?
Skäms för min brist på karaktär. Verkligen. Men det är som det är. Man dör tidigt men lyckligare. Kanske. Ja och med större mage än man annars haft.
Jag brukar följa några trådar på byggahus.se Alltså grannsämja, det är svåra saker det. Varje villaområde verkar vara mer likt den från staden rådande föreställningen om glesbygsbyarnas övervakningssamhälle och “ha koll på alla” mentalitet. Jag blir skrämd av hur jobbigt det verkar vara. Hur små saker kan man egentligen blir oense om? Hur svårt det kan det vara att prata med varandra. Oj Oj OJ. Liksom. Los är rena lugnet i jämförelse.
Bråkigt är ordet. Ja hantverkare… nope… orkar inte ens följa ämnet. Det gnälls på byggahus.se. Lovar.
Dagen då. Jodå det börjar bra med flyt och koncentration. Sen avtar det. HELVETE. Det är då det behövs tröst. Chips. Glass. Tröst i påse och på burk. Hjälper oftast. Men inte alltid.
Ser en bild på ett dike taget under förra sommaren under en morgon. Ett helt vanligt dike. Men i det finns blommor och det är sommar och man tänker åhhhhh….. Känns långt bort de där nu. Lika långt bort som Amerika. Om man levt när släkten utvandrade dit från Hässjaberg. Långt som fan det. Mod fanns hos de där människorna.
Igår när jag fyller pellets, då möter jag “räven” där ute. Vacker. Fulländad. Foxy Lady. Möjligtvis en hane. Men vacker ändå. Minns första hösten som boende här. Jag bodde i Stockholm under veckorna. Veckopendlade. K berättade om rävar och älgar och mornar i guld och blått. Avundsjuk så jag höll på gå sönder där i min lägenhet. När jag åkte hemåt på fredagarna var det en kämpig tur. Det var långa arbetspass under veckorna. Men när jag klev ur bilen här uppe. Tog det där första andetaget av ren klar frisk luft och kunde stå där och titta på stjärnorna. Ja då var jag hemma på riktigt.
Tyvärr glömmer man sådant där. Bergen. Luften. Stjärnhimlen. Djuren. Man tar det för givet efter ett tag. Synd. Försöker minnas så gott jag kan.
Apropå stjärnhimmel så är det mycket goda chanser för norrsken vid tiotiden ikväll. Åtminstone strålningsmässigt. Men är det molnigt så hjälper såklart inte det. I alla fall inte om man har inte har ett jetplan eller en väderballong så man kan se det hela ovanifrån så att säga.
Att bära en gitarr tjugo meter från studion och placera den här bredvid mig för att ibland kunna ta upp den och spela lite är en oöverkomlig uppgift. Varför det? Något inom mig vill mig inte väl. För jag tror nämligen jag skulle må bra av några mikropauser med gitarr i händerna. Ja och om inte så spelade det ingen alls roll. Kul är kul. Men övermäktigt för mig.
Liv som trippar framåt. I ett stort gult hus på en kulle.
Liksom.
