Day: 11 February 2022

Först söker jag modet. Det måste sökas. Sen ser jag rakt in i de där ögonen utan att blinka och utan att vika med blicken. Det finns ingen kärlek kvar i dom där gröna ögonen. De är tomma på liv, ser in i mina, men ser mig inte. Glittret, djupet, det man förr kunde drunkna i, det som jag förälskade mig i en gång i tiden, har lämnat ett par ögon som då, men alltså inte nu, nästan bara såg det som var jag. Nu glittrar de bara när de tittar åt andra håll. Jag har sett det när vi rör oss förbi personer eller hus. När vi möter dem jag inte känner, men som är kända för de grönaste ögon som någonsin funnits. Då ser jag hur de där ögonen liksom lever upp igen i ett av mig efterlängtat sprakande och helt utan de tunga slöljor som nu skymmer klarheten. Lämna mig i fred säger de gröna ögonen. Annars biter jag. Hugger. Förgör och förnedrar. Slänger bort det sista. Så jag viker ned blicken mot marken. En feg stackare har jag alltid varit.

Det är från marken, där nerifrån, en grå, tung dimma sveper upp över mig. Tar sig in i det som är mitt egentliga jag. Dimma som bosätter sig i min kropp och kurar ihop sig i en mörk vrå som den enkelt hittar där och genast kallar sitt hem. Lockar resten av mig in dit. En imploderingens själlösa dans. Vill att vi skall stanna tillsammans där. Det är så det grå ihopkurade i sin vrå kallar mig till sig. En vandrare. För vi känner varanda. Det gör vi ju. Dit, däri, dit också jag alltid återvänder. Förr eller senare, men alltid däråt/ditåt går alltid min väg som vore den en självklarhet. Lika säkert är det som att varje morgon har en sol som går upp bakom ett berg långt långt där borta betraktat från just den plats där jag nu står och försöker hämta kraft att lyfta min tunga blick igen från marken. En sorgens boning. Dags att dra tänker jag.

Så jag packar väskan. Behöver bara det nödvändigaste. Den blir knappt kvartsfull. Mitt liv handlar inte om saker. Bara om möten. De goda mötena. De bottenlösa. Bevikelsernas möten. De galna. Och nej, jag tror inte på att hålla mig kvar vid det döda, vrålhålla mig i det som inte längre lever. Föränderligheten är det enda sanna. Ja och jämvikten. Det viktigaste iuniviersum. Man måste bryta upp innan det är dags att hugga av och amputera det som håller fast utan att släppa. Innan lemmar smittas, svartnar och ruttnar i kval och illaluktande söt sörja som vill ta men inte ge. Frigöra sig innan tankar lär sig konsten att hata. Innan liv förspills och blir till ett sandkorn i en snöstorm där det såklart och självklart aldrig hörde hemma. Var sak på sin plats. Nog är det väl så? Och det gäller en sådan som mig också. Jag vet ju det när jag stänger dörren och går. Min rätta plats är utanför den där dörren. Inte innanför. Finns det någon tvekan? Nej då. Gå.

Sen går jag. Tar den första stig jag hittar som synes lång och inte allt för väl upptrampad av fötter som gått här före mig. Försvinner iväg, bort, lika hastigt som en sommar kom, och en sommar gick, lämnar den plats jag funnits på under en tid jag stämplat som “lycklig” utan reflektion om varför och hur och faktiskt om. Jag säger inte adjö. Inget säger jag. Orden är slut. Ingen lyssnar ändå längre. Inte ens ekot upprepar. Jag bara går. Hit återvänder jag aldrig igen. Aldrig någonsin igen. Aldrig. Det spelar ingen roll att det är just det och bara det jag vill. Går.

Vägen är lång. Snart är jag bara en del av den där varma vinden som blev till efter ett milt regnväder en sommareftermiddag klockan två. Och ju längre jag går efter den stig jag bestämt mig att vandra på, desto lättare blir jag i mitt sinne och i den själ jag aldrig eller kanske ändå en gång fick. Innan stigen nått ett slut vet jag att jag är en del av lufthavens alla moln och strömmar. Kanske har jag inte ens funnits. Kanske fanns jag inte ens alls på riktigt. Var, och är lite fortfarande, en låtsasvarelse. Kanske inbillade sig de gröna ögonens bärare att allt det där vi båda trodde fanns verkligen fanns. Ja och jag med. Den där mildjupa, glittrande, uppslukande och kopplade blicken kanske också den var ett hittepå?. Den tanken orkar jag inte ens ta till mig. Inte ens tänka.Så många år som aldrig betydde något, egentligen, i så fall.
¨