Ja då sitter man här och ugglar. Båda ungarna är utflugna och får klara sig själv. Ja och det känns inte heller som det finns någon tvekan på om de kommer att klara det heller. Inga problem. Så något blev väl då i alla fall rätt ändå. Framtida kontakt ett sms tre gånger om året. Skickade från det här hållet. Ungefär
Jag: “Är det bra?“
Son: “Ja“
Men man var väl sådär också under sin egen ungdomstid. Finns det inget att rapportera så finns det inte det. Man har liv att leva och det tar en hel del tid och koncentration att leva det. Hör man alltså inget får man förutsätta att allt är gott eller åtminstone skapligt.
Jag åker tre vänder Los <-> Ljusdal igår. Tror jag är busschaufför i linjetrafik till slut och börjar ropa ut hållplatser efter vägen. Turligt nog väntar inga vid hållplatserna. Annars hade jag väl plockat upp dem. Men allt är egentligen packa in saker Los och packa ur saker i Ljusdal. Den lilla röda bågnar. Det är fasiken vad man samlar på sig också som ung.
Tredje våningen har han valt att bosätta sig på sonen i Ljusdal. Jag kurkar nästan några gånger och sonen säger (oroligt tror jag) till mig att vila. Jag ser antagligen ut som om jag håller på att dö redan då och där. Känner ändå omtanken som finns i de där orden och det känns gott, men också att åldedern tar ut sin rätt kanske just den här dan. Ja eller också är det covid. För tjugonde gången sedan pandemin startade. Jag ärd en som haft infektionen flest gånger i världen. Troligen. Otestat är bäst som man säger här på kullen.
En genomgående egenskap hos mina ungar, den jag har haft också, och som min far hade, är att köra på ut av bara helvete när det behövs. Inget kan stoppa oss då. Hos äldste sonen har jag ofta sett det där plockas fram. En urkraft. Kraften har inte hoppat fram lika ofta hos yngste sonen men igår visade han den verkligen. Något som glädjer mig mycket. Med den där kraften i bakfickan klarar man allt. “Kom an bara” kan man lugnt utropa och sen gå och möta hotet eller vad det nu är.
Lite mör idag då. Vila mest.
Men härifrån en ny fas i livet alltså. Nu är det vi. K och jag och två katter i ett stort hus på en kulle ute i ingenstans.
Konstigt.
Men som det skall vara.
