Day: 15 February 2022

Hulken har precis blivit fejad och rengjord av sotarmurre. Han grymtar (dock njutningsfullt) lite såklart nu när det är dags att ge upp ett evigt och skönt liv i sotamurres spanläggningar och inte längre få njuta av sutamurrars ömma händer, viskor, kulor och dammsugare. Nu skall det arbetas. Arbete ger mat här i huset. Så startad. Inväntar värme och lugn och ro för att ta mig in i koncentrationen. Mitt arbete.

”I krig är sanningen det första offret.” Uttrycket myntades på 400-talet före vår tideräkning av den grekiske dramatikern Aiskylos. Minns ni kriget i Irak, Allt sattes i gång för att Irak skulle ha massförstörelsevapen som hotade grannländer och Europa, att landet var förbindelser med al-Qaida. Allt visade sig senare vara falska uppgifter.  Colin Powell framförde de här uppgifterna inför FN’s generalförsamling i februari 2003.  En ren lögn, USA’s underrättelsetjänst visste mycket väl hur det låg till. 

Nu kommer uppgifter om kriget i Ukraina som skall starta imorgon från samma håll och åtminstone jag drar öronen åt mig. Vad är sanningen? Eller blir vi i västvärlden lika mycket förda bakom ljuset som ryssarna blir,  de som faktiskt på allvar tror att de kan bli attackerade av väst. Trams säger vi. Vi som är så civiliserade. Kan inte förstå det oläkta sår som ryssar har med sig efter 2:a världskriget blodigheter.

Putin är en idiot och Sadam var väl också det. Strax där efter kommer en hel bunt västledare. Vapenskramlet är verkligt. Men när Svensk militär på Gotland börjar köra militärfordon mellan logement och hamn “för att visa sin styrka” då blir allt det här mest en förbannat dålig teater. Mycket annat i det här ingår också i samma dåliga drama.

Kanske är det så att USA’s underrättelsetjänst har rätt den här gången. Det lär vi få veta. Men ingen fara annars heller för då är den bevarade freden “en seger för diplomatin”. Inga frågor ställs. Allt är gott. Alla som vill ha mer pengar har fått mer pengar. De utan mindre. 

Inget är svart och vitt utom möjligtvis lögnens megafoner. 

Ja era röster blir ju en del av en till slut om man har radion på när man jobbar. För några år sedan satt jag i ett rum och hörde Mikael Sanners röst pratandes i bakgrunden och man var ju van vid den rösten efter att ha lyssnat på honom och Kerstin under många år så man tänkte att en radio stod på någonstans. När han nämnde en kollega “där i direksändning” så lystrade man såklart, ja och gjorde det ännu mer när kollegan svarade något obegripligt och privat. Det var först när det blev riktigt absurt allt det där pratet som jag tog in att han satt i samma rum den gode mannen.

Man kan gissa att det där borde ställa till problem för er programledare.

När ni skall fråga något i en butik så tittar butikspersonalen oförstående på er när ni pratar eftersom de tror att ljudet kommer från en radio, men ser ju samtidigt era läppar röra sig, det blir helt enkelt för mycket att ta in.

Eller hemma. När partnern är sur och skäller skäller. Ni försöker svara. Och hen skriker “men stäng av den där jävla radion så jag hör vad du säger” och det enda ni gjort är att försöka försvara er.

Eller i sängen. När herr/fru/fröken programledare säger vackra saker i mörkret. Partnern viskar “kan vi inte stänga av radion”…”

Lätt kan det inte vara. Men vi lyssnare älskar er såklart. Allihop.

/Ake