Att prata med någon som inte lyssnar (eller är intresserad av det man säger) är såklart som att hälla vatten i en hink som det är hål i. Det är ingen ide. Och till slut upphör man med pratandet (eller vattenfyllandet). Det finns liksom ingen ide med det hela.
Trivialt kan man tycka. Men har man ingen som man kan bolla tankar med stannar de egna kvar i huvudet och passerar gärna bäst före datum.
Det gäller alltså att ha människor omkring sig som befinner sig ungefär på samma vågplan som en själv. Som tar emot. Som ger. Det enkelsidiga dör. Alltid. Förminskas tills det inte finns ett uns av sanning eller värde kvar.
I det där kan man sucka. Eller hitta subsitut.
Här fulsnöar det för andra dagen i rad. Detta faktum skall väl snart ta ocool gubbe ut till snöskottning, men som vanligt är det varken någon brådska med det eller ens någon tvekan. Jag gillar alltså det där. Bara tiden finns. Man tillåter sig att njuta lite där ute. Jag har inte svårt för det.
Fåglarna har ju redan börjat vårsjunga. Det är en ynnest att få uppleva ännu ett år. Skåne har officiellt vår. Ja det kan man bli avundsjuk på. Men kommer våren till Skåne så kommer den också snart hit. Ljuset är den första vårindikatorn. Fåglarna den andra. Sen de modiga snödropparna där på södersidan. Man längtar.
Fast är väl inget fel på tillvaron nu heller. Svårt att hitta något rejält att klaga på faktiskt. Problematiska tider alltså för folk i min generation.
Hängmatta och svettiga dagar är långt borta hur som helst. På vägen dit får man väl jobba och hålla käften.