Helgen är väl slut kan man säga. Jag är inte så ledsen för det. Vilan har hamnat precis där den skall. Lite av den har hamnat i varje ben. Jag känner mig redo för en ny vecka.
Tror jag…
Man borde såklart varit ute i solskenet. Njutit av alldeles förträffliga vinterdagar, men vi har knappt varit ut alls under den här helgen. Därvidlag måste bättring sökas framöver. Men det finns en trötthet i kropp och huvud som måste stillas. Det kan inte hjälpas. Som ett lågintensivt krig är det där som pågår inne i kroppen. Ett som bara kör på men inte riktigt blir så allvarligt att man får bädda ner sig på riktigt i en mancold. Så man lyssnar. Vilar. Kör igen.
Tror att jag kan leva med det där. Åtminstone ett tag till.
Musik har det inte blivit heller i helgen. Varesig lyssnat på eller tillverkat. Men där i det rent lustfyllda finns inga krav. Jag sätter mig med det där när känslan finns där. Skiter i det annars. Sen om en lyssnar på det färdiga resultatet eller om tjugo gör det har inte så stor betydelse det heller. Enkelt eftersom jag inte känner mig definierad utifrån musiken.
Samma med ord. Antingen måste man skriva eller så måste man inte skriva. När tvånget inte finns där står det en fritt att sluta. Hur enkelt som helst.
Sen kan man såklart vara en duktig och pliktskyldig människa också. Bara gör adet där som förväntas av en. Få lön och klapp på axeln av chefen. Sitta där sen när döden närmar sig och undra varför. Vad var det för mening med det där?
Dast…
Ansvar säger vän av ordning. Man måste käna ansvar.
Ja och ja så är det ju.
Men för vem? Hur länge? Hur mycket av ens tid skall läggas på ansvar?
Vad vill du göra lille vän?