Day: 23 February 2022

I en by man bor i. Man känner de flesta. De är inte fler. Men inte så stor skillnad mot ett villakvarter i Stockholm såklart. Det är så det fungerar. Så när man besöker affären hejar man på de flesta. Det finns en del som hejar på en inflyttad som mig också. Det är väl ganska naturligt. Samma som i det där villaområdet där också alltså.

Men de intressant är de där som inte hejar. Eller de som hejar lite avmätt. Som visar att de inte riktigt gillar ens person. Man undrar vad man gjort dom. Undrar vilka fria fantasier dom själva lyckats komma upp med för att ogilla så mycket. För jag känner inte dom mer än någon annan och de borde följaktligen inte känna mig särskilt bra heller. Ja de man inte känner eller ens är i närheten av att känna då alltså.

Men det finns populära personer. Dom hejar nästan alla sönder sig på. Fast de flesta inte känner dom heller. “Se mig”, “gör mig lycklig med en blick” betyder det där vinkandet. Ni minns väl grundskola och gymnasiet. Hierarkierna. Grupperingarna. Icke ännu vuxnas försök att existera. Samma här alltså. Efter så många år som levandes så fortsätter det bara. Ja i villaområdet också. Ja och sådana som jag då? Får en nick som bäst. Ibland ett leende. Jodå, det händer att det blir en pratstund också. Det finns dom som ligger lika långt ner som jag gör.

Men troligen är det för allt det där jag bor i Los. Visst det pratas och det fantiseras. Men klarar man av att bo här så klarar man allt. Jag känner att jag gör det. Trivs rent utav. De flesta människor är bra människor. En del då lite mindre bra. Men som vanligt är de väldigt få. Lika lätta att ignorera som ett litet lätt kliande på lilltån faktiskt.

Små orter har mest fördelar. Men saknar i princip förmågan att tänka större och utanför lådan. Allt skall helst vara som förr. Därför få hembygdsgård och historiska artifakter mest plats. Efter det kommer ett visst intresse för de företag inom näringar som alltid har funnits. “Ge oss jobb!” som det skallas. “Framtid” och “annorlunda” har sällan någon annan plats i allt det här utom att bevara. Däri ligger hela landsbygdens problem. Det är ingen annans fel att det står stilla eller vittrar sönder. Röra sig frammåt och förbättra måste man nämligen göra själv.

Så affären idag är ingen skillnad mot andra besök. Några ignorerar en. Andra hälsar. Jag handlar, åker hem. Kramar om katten väl hemma. Sätter mig och kodar. Kan leva med det där.

ps Bilden kan väl få symbolisera flykten. Att fly till något annat. Jag har dock sedan länge insett att man inte kan fly från sig själv. Vart man än rör sig så blir saker ändå rätt lika som de är. ds