Month: March 2022

Yngste sonen fyller trettio idag. Svårt att ta in på alla sätt och vis. Jag försöker minnas hur man upplevde världen själv som trettioåring. Ja Stockholm. Täby. Där bodde vi. Inbäddad programmering. Jobbade jämt. Men vi var nog på väg hit redan då, för kamraterna på kanalvägen gav mig en yxa men en inskription på till mig som present. Jo jag har den kvar. Borde slipas. För det är en fin yxa. Användbar till vedklyvning. Håller en generation till. Eller tre.

Ändå var det 1986 då. Farsan var sextiofyra och man tyckte nog att han var urgammal. Ja morsan med såklart. Ett år yngre. Själv är man alltså äldre nu än vad dom var då. Otrolig tanke.

Men man var bäst i världen då såklart. Kunde allt. Visste allt. Vågade allt. Det tog några år därifrån innan ödmjukheten hann ifatt en igen efter Uppsala och universitetet.

Jag minns en gång, troligen under den där hösten, när jag åkte upp till farsan. När jag knallade in hade han lagt två korvar i bröd till hunden vid hundskålen. Såklart hunden skulle ha samma mat som han skulle äta. Jag fattade såklart hur mycket den där hunden verkligen betydde för honom fast den inte ens var hans. Men flinade lite åt det där då. Men uppskattar kärleken till och från en katt (eller två stycken) på samma sätt jag med idag. Man tar den kärlek man får.

Ett annat minne från den där gången är stjärnhimlen. Där ute där inga ljus fanns var den enorm och klar och mäktig. Man var när han/hon/det/gud. Förresten måste det ha varit på våren för jag hörde en morkulla flyga förbi när jag stod där ute under oändligheten minns jag.

Men yngste sonen trettio idag alltså. Den äldste tre år äldre. Härifrån får dom klara sig själva. Dom är vuxna nu precis som jag var (ganska) vuxen då. Dom har egna liv. Måste ta sina egna beslut och vägval helt oberoende av oss “gamla”. Det är dom som skall vara kvar när vi en gång är borta. Kanske tänka på samma sätt en dag om mig och oss. Och inse att precis som farsan (troligen) inte kände sig gammal den där dan så gör inte jag inte det heller och det kommer antagligen inte dom heller att göra. Ändå tar ett liv slut under den där väntan på att äntligen bli vuxen och gammal. Men är man trettio är det långt dit såklart.