Month: March 2022

Jag använder kvällen och en del av eftermiddagen åt att leka med det nya ljudkortet. Har inte tid egentligen. Men ibland får man skita i det och leka ändå. Tror jag i alla fall.

Nu tror jag att jag fattar hur det fungerar. Allt över förväntan för min del faktiskt. De programvaror som följer med håller väl kanske inte riktigt måttet men den behövs faktiskt inte alls för mina syften så gott ändå.

Nu gäller det bara att hitta en dag när man kan sätta sig och njuta fullt ut. Sådana dagar uppstår inte så ofta här i huset men ibland så står de där framför en och då gäller det att grabba tag i dem och hålla i så hårt man kan. Tiden har ett annat flöde i det roligas land.

Nope, jag är inte ute efter att bli stjärna, berömd eller ens bli sagd “oj vad bra” om. Allt det där är bortom mig och för andra. Jag njuter helt enkelt bara där i det där och har alltid gjort. För mig innebär just det att det är på riktigt. För andra kanske inte. Men OK för mig.

Någon som har något emot det?

Har du inte sett After life på Netflix så är du en lycklig person eftersom du har tre underbara säsonger att ta dig igenom. Svårt att inte avundas en person som har alla dom avsnitten av denna underbara och lite skruvade serie framför sig.

Vi såg det sista avsnittet i fredags. Och allt som allt kokar det här ner till man får vara som man är och kan ända bli älskad av de som finns en nära. I alla fall om du finns i ett sammanhang.

För mig har det där sammanhanget funnits två gånger under mitt liv. Samma skruvade människor. Samma rätt att finnas. En självklar plats för den man är i det där gänget. Tiden i Edsbyn när man spelade var sådan. Tiden som lärare i Gävle var också sådär. Fantastiska år när man var en självklar del av något större. Men nödvändigtvis varken lyckligare eller mer olycklig än annars.

Men mer än två sådana perioder i livet är väl mer än man kan önska sig antar jag. Här i Los är jag milslångt från det där. Och chansen att få uppleva det igen är minimal.

Men du då, om du inte kollat in, GÖR DET!

ps Jo den handlar om den stora kärleken till en person också. Kanske överskuggar den allt för somliga när man ser serien. Men för mig har det aldrig varit speciellt långt mellan stor kärlek och stor vänskap. ds

Jag snor den här från Facebook. Orginaltexten är

1,911 miles of track had been laid when workers of the Central Pacific Railroad met those of the Union Pacific Railroad at Promontory Summit, Utah Territory on May 10, 1869. With the driving of the last spike travel across North America was reduced from six months to just about one week.

– Submitted by Roger Keehner

Image via Wikimedia Commons, public domain in the US

En verklig bedrift såklart. Här har vi en händelse som förrändrar allt. Men det är bara den där sista spiken som innebär applåder, fotografering och tjohej. Men åtskilliga andra spikar har slagits in i oräcknerliga syllar efter den 300 mil långa sträckan.

Är den här sista spiken mer värd än alla de andra? Man kan ju lätt tro det efter allt ståhej som följer på dess ihamrande.

Fast tänker man så inser man såklart att alla spikar, varenda en som slagits i efter de där 300 milen järnväg, de som slogs i utan efterföljande fest och hurrarrop, har samma värde som den sist islagna. Utan dom inget färdigställande. Ingen järnväg. Den först islagna och lagda syllen är lika stor del av den färdiga järnvägen som den sista.

Ja och nog kan man överföra det här till människor också. Stora bedrifter som fotograferas och firas. En människa som oftast utses till hjälte och får kungariket, flickan och alla pengarna. Men precis som järnvägen såklart så finns det en historia före det där avslutet, hjälteögonblicket. Syllar och spikar i mängder i form av människor som gör sin sak och som hjälten inte skulle existera utan.

Newton, skrev någonstans att hans arbete var byggt på giganters axlar för att hylla de som gick före honom. Världens hjältar, symbolerna för alla oss vanliga och vår strävan, måste i varje sekund minnas vilka som bar dem dit de är i segerns ögonblick. Folket byggde landet, vi, de vanliga, som inte nämns i tidningar och på tv och radio när vi föds och dör. Varenda en av oss en del av det stora. Det är också det som gör varenda en av oss till en stor och värdefull varelse, oavsett hur små vi känner oss.

Inga ryggar behöver krökas. Inga hattar lyftas av. Vi är alla samma.

ps Och i alla, i alla projekt, de som kostar tid och pengar och som andra med emfas säger är omöjliga, finns det personer som tror att det visst går att göra, och som skrider till verket och gör det. Som ser den där sista spiken bli inslagen långt innan den första ens är smidd. ds