Det blir liksom inte så mycket på “riktigt” idag. Först Hälsingetoppen, sen ljudkortet. Har inte tid med någon av dom där men det blir så ändå. Just det där med Hälsingetoppen har jag funderat på länge. Jodå trotts att man själv för evigt har en plats där bland bottenskrapet. Nope inte rädd för det. Där hör jag väl hemma. Att uppdateringar tar för mycket tid är min enda rädsla i det där. Genereras görs den automatiskt (såklart) så fort artister är inmatade.
Sen ljudkortet. Mans måste ju test så att allt fungerar. Ja och det verkar det göra. Möjligen då med undantag för några programvaror som rör sig kring hårdvaran. När jag söker på nätet efter information ser jag flera som säger att det här “är gamla grejer som det är dagas att byta ut“. Men duger åt mig. Mycket bättre än jag haft ett tag nu. Samma grupp av människor sa väl samma sak på 60-talet om sin Fender Stratocaster….
Jo musik handlar mycket om grejer. Mer än om musik. Ja och om regler. Vinylälskare erkänner väl knappast att de är älskare av plast mer än av musik. Pluginsamlarna att de lika gärna kunde ha samlat på plasttomtar. Billigare. Ja och hur många gitarrer behöver man egentligen kan man fråga rätt många i branschen också. Eller knappar… Osv. Musiken kommer i skymundan.
Fast om man är en musikklåpare som mig så behöver man inte bry sig om något av det där. Man gör sin “musik”. Vet att de som “berömmer” gör det bara för att vara snälla. Men man gör ny “musik” i alla fall. För att man måste.
Ibland har jag önskat att jag har en röst. Men det har aldrig varit så. De flesta hör inte vad en sån som jag säger såklart. Som yngre undrade man om man faktiskt inte hördes. Om man behövde höja rösten. Nu har man tystnat. Jag berättar sällan saker muntligt för någon längre eftersom ingen någonsin är intresserad. De flesta berättar hellre om sitt. Jo jag lyssnar gärna. Här på bloggen skriver jag iof många ord. Men varje mening här är inte mer än en tanke inne i en ocool gubbes huvud. Det finns ingen förväntan om att någon skall läsa den. Eller förstå vad den handlar om. Skummande är det bästa man kan hoppas på. Allt är glömt innan man nått till punkt “.”.
Situationen i Ukraina trycker ner och förlamar. Så mycket elände för ingenting. Rapporter om övergrepp och våldtäkter på civila ramlar in. Ondskan är lös i Europa. Men ljus också . En värld som reagerar för en gång skull. Det kommer inte bara ett “jaha” den här gången. Jag tor inte Putin och hans anhang räknade med den motreaktion man mött. Men de är ett vilset folk ryssarna. Förda bakom ljuset och sanningen under så lång tid att deras krökta ryggar har blivit fastlåsta. Tänk om de reste sig upp som en man alla goda krafter i det där stora landet och kastade ut “herrarna”. Ja vägen till demokrati börjar där. En väg som är lång och svår att vandra. En väg man måste vandra varsamt på också när man uppnått de demokratiska målen.
Så varför skriver jag det här sista stycket. Det finns ingen mening med de där orden. Nope. Men de är sköna att få ur sig om man inte har någon att verbalt kasta dem mot.
Men jag tror att den här tisdagen får föras till loggböckernas värld som en dag som bara gick. Tycker iof jag kan vara värd en sådan dag mitt i veckan ändå. Nya tag imorgon helt enkelt.
