Jag sitter här och funderar på att stänga ner. För dagen alltså. Kontorsstängning. Fast trivs liter ändå. Känner mig inte så trött heller. Så kanske kör jag en stund till. Fast bara kanske. Det är en dag imorgon också ju. Fast fredag. Fredagar är mest som halvdagar fast man jobbar hela dan. Det finns något okoncentrerat över den där dagen.
Jodå det knappas på. Men många moment på varje del så det tar tid i alla fall. Försöker att inte bli stressad över det. Här måste det får ta den tid det tar för tillfället. Finns inga val där.
Men levererat ljudkort gör såklart att man får en längtan efter att göra musik. Den översköljer mig just nu. Ändå sitter jag här. Knappar på. Fördröjd njutning är dubbel njutning. Ja eller ingen njutning alls.
Det är synd om ryssar som mister sina jobb. Det är programmerarna jag hör om såklart. Mängder av duktiga killar och tjejer. Nu är det stopp på allt. Dom borde vandra mot Moskva som en man hela gänget och säga stopp. För dom här människorna är inte pro krig mot någon kan jag lova.
En Ukrainsk musiker som tvingas fly, lämna gitarrer, studioutrustning och livet drabbar mig hårt. Men hus och grejer har såklart inget värde om det gäller livet. Fast tufft. Man kan vara säker på att inget finns kvar när man återvänder. Om man gör det. Ja många får ju lämna husdjur också såklart. Eller föräldrar som inte orkar. Hemskt.
Man blir mordisk i sinnet när man tänker på hur onödigt allt detta är. Så fullständigt vansinnigt. Så mycket elände och död för ingenting.
Men man måste skjuta undan en del av det där. För att kunna leva. För att kunna jobba. För att inte sjunka ner i en evig depression. För är det någon gång som det nedsjunkandet vore berättigat så är det väl nu. En swishad slant dövar en del av det där. Men känns inte nog. Man vill skicka raketer och skjuta. Ja, jag som ser mig som en fredlig man.
Nåja. Torsdag ännu. Fredag imorgon. Man får knappa på.
