Jag snor den här från Facebook. Orginaltexten är
1,911 miles of track had been laid when workers of the Central Pacific Railroad met those of the Union Pacific Railroad at Promontory Summit, Utah Territory on May 10, 1869. With the driving of the last spike travel across North America was reduced from six months to just about one week.
– Submitted by Roger Keehner
Image via Wikimedia Commons, public domain in the US
En verklig bedrift såklart. Här har vi en händelse som förrändrar allt. Men det är bara den där sista spiken som innebär applåder, fotografering och tjohej. Men åtskilliga andra spikar har slagits in i oräcknerliga syllar efter den 300 mil långa sträckan.
Är den här sista spiken mer värd än alla de andra? Man kan ju lätt tro det efter allt ståhej som följer på dess ihamrande.
Fast tänker man så inser man såklart att alla spikar, varenda en som slagits i efter de där 300 milen järnväg, de som slogs i utan efterföljande fest och hurrarrop, har samma värde som den sist islagna. Utan dom inget färdigställande. Ingen järnväg. Den först islagna och lagda syllen är lika stor del av den färdiga järnvägen som den sista.
Ja och nog kan man överföra det här till människor också. Stora bedrifter som fotograferas och firas. En människa som oftast utses till hjälte och får kungariket, flickan och alla pengarna. Men precis som järnvägen såklart så finns det en historia före det där avslutet, hjälteögonblicket. Syllar och spikar i mängder i form av människor som gör sin sak och som hjälten inte skulle existera utan.
Newton, skrev någonstans att hans arbete var byggt på giganters axlar för att hylla de som gick före honom. Världens hjältar, symbolerna för alla oss vanliga och vår strävan, måste i varje sekund minnas vilka som bar dem dit de är i segerns ögonblick. Folket byggde landet, vi, de vanliga, som inte nämns i tidningar och på tv och radio när vi föds och dör. Varenda en av oss en del av det stora. Det är också det som gör varenda en av oss till en stor och värdefull varelse, oavsett hur små vi känner oss.
Inga ryggar behöver krökas. Inga hattar lyftas av. Vi är alla samma.
ps Och i alla, i alla projekt, de som kostar tid och pengar och som andra med emfas säger är omöjliga, finns det personer som tror att det visst går att göra, och som skrider till verket och gör det. Som ser den där sista spiken bli inslagen långt innan den första ens är smidd. ds
