En onsdag som skriker “mitt i veckan” och man känner sig stressad för man har inte hunnit mer än vad man förväntar sig av en måndag med i princip en hel vecka kvar. Fast lugnar mig snart när jag inser att jag fortfarande (åtminstone enligt mig själv) kan betraktas som programmerare. Överoptimistiska programmerare är världen full av. Det är liksom en del av jobbet. “Lugna ner dig” (liksom), mumlar man för sig själv.
Men jobbar hela dan. Nåja, stäcker ut mig på soffan en timme mellan elva och tolv. En eftergift åt pensionärstillvaron möjligen. Men trött så trött just då. Avklaras på detta vis. Alla nöjda här i huset. Pigg efter det. I princip.
Förstår fortfarande inte varför jag gör de saker jag gör. Borde väl såga ner träd, kröka rör eller renovera hus eller göra något annat vettigt istället. Sandkonst är vad det är. Allt jag gör. Men är jag inte då en slags munk ändå. Rätt vad det är kommer en Amerikansk polis och äter upp mig. Då vet man bestämt att det var så.
Munkar är goda. Utom de härskna. Finns många sådana här. Jag är inte en sådan munk.
Man hoppas på upprättelse efter döden. Det enda som återstår nu. Vad det då skulle tjäna till. Sådant ger bara något för den som ger upprättelsen såklart. Oklart också vad jag önskar upprättelse för. Jag har det bättre än de flesta. Varje dag. Vem kan begära mer?
Den fattige saknar mycket.
Den girige saknar allt.
Rätt sant. Har haft min beskärda del av giriga omkring mig. Men skurit av de där grenarna. Rätt girigfri nu.
En tillvaro där pengar ramlar in på kontot utan motprestation är i sanningen inte dum. Nytt för mig. Kräver en del tillvänjning definitivt. Har slitit hårt för varje hundring i mitt liv. Haft rätt dålig utväxling på jobb/betalt. Antagligen rätt åt mig.
Men det där bär man såklart med sig som pensionär. Också rätt åt mig. Fortfarande och ändå överväldigad över de där kronorna som ramlar in även om det mesta går till räkningar.
Det här krigandet stör. Galenskapen liksom surrar i luften som en irriterande brummande fluga. Man vill slå ihjäl den så att man får slut på den där irriterande brummande känslan. Eller, eftersom jag nu ändå är en fredlig person, släppa ut den genom första bästa fönster. Om den nu vill ut i vårvintern. Som den fredlige person jag är skulle jag enkelt kunna sätta en (silver)kula rakt in i Putins (mjuka) panna också. Om jag kom åt. Man får inte vara FÖR fredlig heller. Liksom. Fast man egentligen borde.
Alla släpper musik i slutet på veckan. Det utlovas distade gitarrer från både höger och vänster. Hoppar högerfoten igång är det bra. Om inte… ja då kan det vara bra ändå men inte min bag. Fast det här är musik från riktiga musiker. En sådan blir jag aldrig. Fast jag har iof aldrig fatta vad som definierar den riktiga och de oriktiga. Men gränsen är tydligen som en Berlinmur. Inget man korsar med livet i behåll.
Men programmerare ÄR jag. Per definition. För vad skulle jag annars vara. I över fyrtio år har jag knappat. Men det är såklart det finns riktiga programmerare och så vi andra. Berlinmurar där också. Tröttsamt.
Saint Patrick’s Day imorgon. Grönt, grönt, grönt fyller världen. Med lite tur flyger och kör varenda krigande ryss ner i ett dike, lång från människor. Kaboom och poff. Blir snäll väl där. Börjar skriva matböcker istället för att kriga. För så kan det gå. JO-DU.
God natt!
