Ramlade över denna. Det är bra underligt. Nog såg man den där gamle mannen framför sig förut när man hörde den här låten. Nu känner man sig träffad av frågan och har direkt några råd redo att komma med. Det går alltså utför. Men åtminstone gör det det med ett flin på läpparna. “Alltid något” tänker man.
På resa. Igår. Uppsala. Fram och tillbaks. Hemma lagom sent. Bara lägga sig. Sover som en björn i december hela natten.
Besök i Uppsala hos son och flickvän är anledning till besök. Ny lägenhet har man som vi inte sett ännu. Man har fått hålla hårt i kronorna ett tag och kan släppa lite på det nu. Blir rörligare trotts bil som man kanske inte litar helt hundra på.
Det blir en trevlig dag ute i världen. Rent utav släktträff. Båda kidsen verkar ha hittat hem nu och det värmer såklart ett fadershjärta.
Uppsala är älskat. Det var de storas förändringarnas stad för mig. Ja de stora drömmarna också såklart, men sådana har jag haft på alla platser jag befunnit mig på. Ångrar ibland att vi lämnade Uppsala men gjort är gjort ändå och man går framåt står inte och grämer sig.
Summa summarum lär vi kunna åka ner oftare framöver och himlarna så vill.
Jag känner många av friheterna i blodet nu. Men stört är att ingen liksom längre kommer åt mig. Jag bryr mig inte om vad folk tycker längre. Tycker folk jag är dum i huvudet så går det alldeles utmärkt. Jag är helt söker på att många gör det också. Det säger hur som helst ofta mer om dom än om mig varje gång. Men mig hindrar det inte en sekund. Japp friheten finns där. Den mest värdefulla. En dag under veckan fråga en man från ett större företag om IT grejer liksom är ett hobbyarbete för mig. “Ja och jo så är det” svarar jag såklart utan att tveka. Han kan få tycka och tro vad han vill och andra andra med. Jag gör vad jag gör och kan vad jag kan oavsett. Eller hur? Bekräftelsens väg är bojornas väg också. Frihet en väg utan bojor som bär framåt.
Men nu är det arbetsvecka här i huset. Det finns en alldeles egen lycka i det. Jippie liksom.
Jodå, jag lever. Men kodandes. Så in i helvete kodandes. Hinner inte mycket mer. Alltså lite blogg. Lite skriv. Lite annat liv. Mycket kod.
Hälsingetoppen den 22/4 – 2022
Det här hände en annan spännande dag. Nåja, nu är det lugnare idag. Åtminstone hittills. Men öppna fönster och koltrastsång (om en lite tvekande) lovar gott. Räcker som “spännande dag” för en pensionär.
Liksom
Om man vandrar där bland mina gitarrer. Jodå, mest gammalt, Levin och sådant. Arvegods som man inte haft mage att kasta eller ge bort. Men bland de där en “Martin“. “Storhetsvansinne” tänker såklart betraktaren och går vidare. “Man borde ju åtminstone kunna spela för att äga en sådan“. Dom kostar en slant dom där sakerna. Sexton tusenlappar och mer. Fyra ggr värdet på vår bil, eller nåja sexton ggr mer troligt. Eller liggande åttor.
Men.
Hade betraktaren inte blivit så sur och avundsjuk så kunde jag berätta att det där, ja det är en äkta Kinesisk kopia. Värd en tusenlapp. Inte särskilt bra ens. Men får duga så länge till mig. “Till musik som suger“.
Så kan det vara.
Till Ljusdal igår igen. Saknat en av mina mediciner för blodtryck några dagar i väntan på nytt recept. Färila stängt. Oklart varför. Så Ljusdal blir det. Igen och igen och igen känns det som. Nu vill jag inte se Ljusdal igen på den här sidan om midsommar. Hoppas kan man ju.
På kontoret. Upp med alla dörrar. Upp med alla fönster. Ner med alla persienner. Härliga tider. Men allt det där bryter visst på lördag. Men lidandet är inte särskilt stort efter denna dag heller. Men mer normalt väder för årstiden framöver. Man tackar och tar emot för det som bjudits på. Vet att snart kan man vandra omkring här barfota. Inget behov att sätta på strumpor igen förrän bortåt september. Gott liv. Lyckligt liv.
Finns inget att klaga på idag. I min ålder vill man ju spy galla över i alla fall någon eller något. Men ingenting. Allt är bra… Nåja Putin. Den där jävlen och hans kompisar skulle jag kunna rikta en pistol mot huvudet på och trycka av den utan problem. Jag är kall på det där viset. Gör det som som behövs. Så bäst för honom vore det kanske att han inte dök upp här. Ja och om han gjorde det borde skjutvapen hållas borta från ocoola gubbar. Säkert.
Men jag gissar att Kina egentligen är den stora förloraren på allt det här. Alla har liksom fattat att: “fan, vi måste plocka hem mer produktion och det snabbt“. Dom är ju ändå bara ännu ett av de där tokländerna som egentligen inte förtjänar att finnas med i världssamfundets gemenskap. Ja och vi pratar ledare. Folket är det inget fel på. Åtminstone inte de flesta. Men samma kappvändare där och här och överallt såklart. De flesta nyttjar minsta motståndets lag som livsprincip.
Fast här skall knappas idag. En liten nyfas. Alltså lite nytändning. Borde dessutom bli lite mindre i omfattning än förra delen. Man borde alltså kunna hålla ångan uppe. Men mycket kvar fortfarande. Kämpar med tanken på “övermäktigt” för en person. Men har hittills lyckats hålla ihop motivationen och vandra framåt.
Så… kanske hörs vi igen på denna (k)anal.